Släppa taget

Att ta sig framåt i processen efter utmattning är som att skala en lök. Lager för lager pillas bort. Det handlar inte så mycket om att lära sig nya saker egentligen, inte om att skaffa ny kunskap eller tänka ut vem man är. I stället handlar det om att släppa taget om allt det vi tror är "sant", inte hålla så hårt i hur det är eller borde vara, sluta kontrollera oss själva och världen omkring. Genom att släppa taget skapas utrymme för oss att höra vår inre röst och på så sätt komma i kontakt med vår egen inre sanning.

Släppa taget och känna tillit är svårt för mig. Jag har levt så otroligt mycket i mitt huvud och trott att jag ska tänka ut allting. Jag hade en plan a, b, c, d och oftast en e i beredskap för vad som skulle kunna hända. Det gav mig förstås en känsla av kontroll men var samtidigt uttröttande. "Du är så mycket i ditt huvud, du behöver landa i din kropp också", sa en terapeut till mig redan för flera år sedan. Men jag visste ärligt talat inte något annat och förstod inte alls vad hon menade. 

Jag är långt ifrån klar i min process - det finns en hel del lager av min lök kvar! Sakta men säkert kommer jag ändå närmre min inre sanning om vem jag är och vad jag vill, vad som är viktigt på riktigt för mig. Mer och mer släpper jag taget och känner tillit till att allt är precis som det ska vara, just nu. Jag kan inte tänka ut eller forcera fram något, livet blir inte enklare och bättre av att jag försöker kontrollera det. Snarare tvärtom.

Kanske känner du igen dig i att vara alldeles för mycket i huvudet men inte veta hur man landar i kroppen? Prova då att försöka stanna upp och stilla dig själv en liten stund. Dra några djupa andetag, långsamt, och känn efter hur det känns inne i dig. Lägg märke till tankarna som snurrar där inne men fäst dig inte vid dem, låt dem bara vara där som ett bakgrundssorl. Hitta några ord som hjälper dig att släppa taget och upprepa dem i takt med andetagen. Det kan vara "allt är okej" "allt är precis som det ska vara" "här och nu" "jag släpper taget" - vad som helst egentligen som känns rätt för dig. 

Det räcker faktiskt långt att göra det här lilla. Att återkomma till att stanna upp i stillhet en liten stund och känna inåt, få syn på tankarna som snurrar och släppa taget om dem. Att lyssna inåt i sig själv, vad som finns det bortom de snurrande tankarna. Kanske känner du ingenting, kanske förnimmer du en liten viskning. Med träning kommer du att uppmärksamma mer och mer, jag lovar! 

Du kan också visualisera att du fysiskt släpper taget. Det kan vara i form av stenen på axlarna som lyfter, tankarna som löser upp sig som bubblor i champagneglaset, händerna som öppnar och släpper taget. Gör bilden i ditt inre så tydlig du kan och gå in i känslan fysiskt. Jag gör det ofta när jag promenerar hem från jobbet och det hjälper mig mycket att kunna släppa jobbtankarna och slippa ha dem snurrandes i huvudet. Jag gör det också ofta när jag lagt mig för att sova och då somnar jag så gott! Det kan låta knäppt men jag rekommenderar dig verkligen att prova.

Meditation

Första gången jag förväntades meditera var på en yogakurs jag gick när jag var drygt 20 år. Jag hade förstås hört om meditation tidigare och tyckte det var lite fascinerande, men för egen del var det inget jag lockades av att göra. Tvärtom, sånt slöseri med tid! Jag var mitt uppe i livssnurren med första heltidsjobbet och massor att göra. Jag ägnade meditationsstunden åt att skapa långa mentala att-göra-listor och tyckte jag var lite smartare än de andra som ju "inte gjorde nånting" på en lång stund.... Jag var ju i alla fall produktiv! Poängen med meditation gick mig rakt över huvudet.

Men vad är egentligen meditation? Det är ju faktiskt inte att tömma huvudet helt på tankar och sitta tom och göra ingenting. Det är inte heller något mystiskt, heligt tillstånd som är exklusivt för en liten skala människor som klarar att vigt sitta blickstilla i timmar med korslagda ben.

Meditation är i allra högsta grad aktivt och något som alla kan göra, det är en träning för sinnet. Genom att fokusera på något, t ex vårt andetag eller ett mantra, så tränar vi sinnet att släppa allt det andra och på så sätt skapa ett lugn. Tankar kommer fortfarande att ploppa upp, det blir inte tyst när vi mediterar, men vi går inte igång på alla tankar som snurrar utan vi skapar i stället en stilla plats inom oss. En sorts medveten närvaro där vi på samma gång är avslappnade och aktiva.

När det gäller återhämtning så är meditation verkligen en av nycklarna eftersom den hjälper oss att stanna upp och hitta lugnet, stilla tankarna som rusar och att närma oss den inre rösten som annars har svårt att slå igenom bruset.

Har du själv en meditationsrutin? Jättebra i så fall! För mig är det som funkar bäst att meditera en eller ett par gånger under dagen till en vägledd meditation. Jag använder mig av appar och har hittat några favoriter som jag återkommer till. Ibland är det bara fem minuter, ibland uppåt en halvtimme. Jag sätter mig på lunchen på jobbet eller på eftermiddagen när orken dippar i stället för att ta en extra kaffe. Många gånger har jag blivit förvånad över hur hela mitt fokus skiftar efter de där minutrarna och hur mycket bättre jag mår. 

Meditation behöver inte heller vara mer komplicerat än att vi stannar upp och fokuserar på vårt andetag en kort stund. Följer luftens väg ner i lungorna och sedan upp och ut igen. Känner luften som rör sig och fokuserar på det. Några sådana andetag och du har mediterat!

När ångesten river

Söndag morgon och jag vaknar med ångest. Kan inte sätta fingret riktigt på vad det är och varför men det river i kroppen. Tror jag har drömt något men får inte fatt på vad det handlade om, vet bara att känslan dröjer sig kvar. 

Öppnar telefonen och scrollar instagram. En blandning av människor jag känner och människor jag bara följer visar glimtar ur sitt liv och alla verkar ha njutit kräftskivor och födelsedagskalas, helgresor och goda middagar med vänner och familj. Alla har så roligt och gör saker tillsammans och här ligger jag ensam, trött. Jag sjunker djupare ner och känslor av ensamhet och otillräcklighet tränger fram. 

Plötsligt hör jag min dotters röst från igår, när hon berättade om något en kompis skulle göra: "Dom är en sån där familj som gör saker tillsammans". I hennes röst fanns bara ett konstaterande, det var bara en kommentar i förbifarten. Men i mina öron fortsätter det att eka: En sån där familj som gör saker tillsammans. En sån där familj som vi inte är. Och det är mitt fel för att jag inte duger som mamma. 

Mitt liv blev på så många sätt inte alls som jag tänkte mig. Jag vet att jag inte är ensam om känslan! Alla drömmar, storslagna planer och förhoppningar som kraschar när livet tar andra vändningar eller som helt enkelt aldrig blir av. Var det bara det här? Det kan handla om karriären, relationerna, bostaden eller något annat. För mig är det familjelivet. Jag skulle ha en stor familj med stark gemenskap, där man hänger med varandra och gör saker ihop. När barnen var mindre hängde vi jämt. Nu? Tre tonåringar som helst tar maten in till sitt rum och äter själva, väljer kompisarna framför familjen och där alltid någon hittar ett sätt att starta en konflikt om vi väl gör något ihop. 

När jag skriver det här inser jag att det förmodligen är ganska normalt! Tonåringar ska frigöra sig från sin familj, ska välja frihet och hitta sina egna vägar. Det hör till. Jag är också ensam förälder och det är ett tungt lass att dra både vardag och dessutom hitta på roliga familjeaktiviteter. Vi har en bra vardag och ibland till och med trevliga stunder tillsammans, oftast när det bara får uppkomma spontant. Det är i mig känslan av otillräcklighet lever och mina tankar ältar berättelsen om att jag är en dålig mamma som inte duger.

Det har blivit eftermiddag och jag sitter vid köksbordet med en god kaffe bredvid. Ångesten river inte lika starkt. Jag har blivit bättre på att möta den, har fler verktyg att ta till. Det betyder inte att jag slipper undan! Men det betyder att jag inte låter den dra ner mig lika starkt. Vi har alla olika typer av triggers och konstruerade berättelser som spökar men oavsett vad det är så finns några knep att ta till för att hejda ångesten att spinna vidare. Jag vill gärna dela med mig här ifall det kan hjälpa någon annan.

Det första jag gjorde i morse när jag insåg att ångesten bottnade i min berättelse om att jag inte duger som mamma, var att stänga ner Instagram och lägga bort telefonen. Att jämföra sig med andra är aldrig en bra idé och när väl jämförelsen triggat otillräcklighetskänslorna blir det en snabb spiral rakt ner i mer ångest. Jag har låtit telefonen vara hela dagen.

Sedan mötte jag mina tankar och känslor. Att försöka komma undan dem blir bara kontraproduktivt och det hjälper inte att försöka undvika dem (det var ju det jag gjorde först med mitt scrollande på instagram...). Inte heller hjälper det att försöka ändra dem genom att tänka mer positivt eller liksom prata sig själv tillrätta. I stället behöver vi möta tankarna precis som de är. 

Vi har alla två delar i vår tankeverksamhet: tankarna vi tänker (som vi ofta tar för "sanning") och den andra delen som betraktar våra tankar. När vi tar rollen som Betraktaren kan vi se våra tankar för vad de är - berättelser som inte nödvändigtvis är "sanna". Vi kan se att de finns där men de tappar makten över oss. Försök alltså att helt enkelt konstatera vad det är du tänker, inte förändra utan bara synliggöra, och sedan skapa distans genom att till exempel säga till dig själv: Nämen, hej Berättelsen om otillräcklighet. Nu är du här igen och tänker tankar som att jag inte duger som mamma eller att andra har mycket roligare familjeliv. På det här sättet låter vi tankarna bara finnas där men de släpper sin makt över oss.

Resten av dagen har jag varit lite extra snäll mot mig själv. Gjorde en god frukost med favoritmarmeladen, tog en lång varm dusch som jag avslutade med att riktigt iskallt vatten, plockade lite härhemma och gjorde fint. Ångesten har lurat i bakgrunden, men jag har helt enkelt låtit den vara där. Accepterat att just idag spelar de här tankarna upp men försökt att inte fästa alltför mycket vikt vid dem. 

Och nu sitter jag här vid köksbordet. Kaffet är uppdrucket, och jag har skrivit av mig. Känner hur det sista av ångesten lättar och släpper taget. Att skriva ner vad som rör sig i tankarna är nämligen ytterligare ett sätt att skapa distansen, som får oss att se vad vi egentligen berättar. Samma sak om vi pratar av oss med någon så vi kan höra oss själva, höra vad det är vi berättar.

För kom ihåg det - det är just berättelser, något våra tankar konstruerat och som ger oss ångest eftersom vi tar det som sanning. Skapar vi distansen kan tankarna i stället bli som en dålig film som står på i bakgrunden, något som finns där men som vi inte bryr oss så mycket om. Ångesten försvinner inte helt men den släpper sin makt över oss, sakta men säkert.

Hur upplevda hot leder till stress

 När vi utsätts för ett hot så reagerar hela kroppen instinktivt för att kunna möta hotet. Oavsett om vi ska "fly" eller "fäkta" så behöver kroppen mobilisera sina resurser vilket bland annat innebär att musklerna blir på helspänn, sinnena skärps och matsmältningen går ner på ett minimum. 

Superviktigt förstås när det finns ett tydligt yttre hot som vi måste möta! Inte lika lyckat för oss när det finns en mängd upplevda hot av olika slag runt omkring oss och vi hamnar i ett ständigt beredskapsläge. Särskilt när det är sådant vi varken kan springa ifrån eller slåss emot. Det är det här vi menar när vi pratar om kort- och långvarig stress.

Det luriga är att hoten som stressar kan komma både utifrån och inifrån oss själva i våra tankar. Men kroppen förstår inte skillnaden, ett hot är ett hot oavsett om det handlar om ett lejon på savannen eller krav på oss som vi upplever som omöjliga att klara. 

Våra egna tankar är faktiskt ofta grunden till stressen vi upplever. Hur vi reagerar och tänker kring en situation påverkar i allra högsta grad hur stressade vi blir. Vår förmåga att släppa det som är jobbigt avgör också hur vi sedan kan återhämta oss mellan olika hot och stressfyllda situationer. 

Vi kan ofta tycka det är förståeligt att vi blir stressade om det finns något yttre vi kan visa på - ett fullspäckat schema, hög arbetsbelastning, skilsmässa eller krig. Det är inte lika lätt att se att vi faktiskt kan bli stressade även om det yttre verkar lugnt, om det i vårt inre pågår ett kaos med tankar som leder till stress. Kroppen reagerar nämligen ändå precis likadant. Många av oss går med ett ständigt stresspåslag just för att vi är så mycket i våra huvuden, i våra tankar.

En viktig nyckel för att bromsa kroppens stressreaktioner är insikten om att tankar kan hoppa från dåtid till framtid men att kroppen alltid befinner sig i nuet. Så oavsett om vi oroar oss för ett katastrofscenario i framtiden eller ältar en jobbig händelse i det förflutna så reagerar kroppen ändå som att det händer just nu och alla processer för att fly eller fäkta drar igång. Förstå hur lätt det är att ständigt gå runt med ett stresspåslag då! 

Framöver kommer jag att skriva om olika sätt att hitta återhämtning genom att stilla tankarna och vara mer i nuet. På så sätt kan stressen och dess effekter regleras och vi hjälper kroppen att hitta lugnet vi så väl behöver. 

Varför blir vi utmattade?

Utmattning är en av vår tids absolut vanligaste folksjukdomar. Vi saknar verkligen inte information om vad som händer vid för mycket stress och hur viktigt det är med återhämtning. Ändå blir fler och fler utmattade. Hur kommer det sig egentligen att så många trillar dit? Och hur kommer det sig att det tar så lång tid efter att vi insjuknat innan vi känner oss friska och som vanligt igen? Om vi nu någonsin gör det. För vi kan förstås inte gå tillbaka till den vi var innan vi blev sjuka, just för att en del i problematiken är att vi då hade beteende- och tankemönster som ledde oss in i utmattningen. Att bara vila sig ur en utmattning räcker inte. Det vi måste göra är att hitta nya vägar och förhållningssätt som fungerar bättre för oss.

Inom återhämtningsterapin pratar vi om orsaken bakom orsaken. För visst är det så att orsaken ligger djupare än att att det är en hög arbetsbelastning på jobbet, att livspusslet innehåller för många bitar eller att vi blir stressade i en högteknologisk värld som kräver ständig uppkoppling. Allt det här kan förstås vara utlösande orsaker till utmattningen men det finns alltid orsaker bakom orsaken som vi till en början inte ser, kanske inte ens vill se eftersom det är så förknippat med vår identitet. En sak är i alla fall säker och det är att utmattning inte på något sätt har med lathet att göra. 

I vardagen styrs vi till stor del av vår autopilot som är våra invanda sätt att göra saker, tänka tankar och hantera livet. Vi bara gör utan att reflektera över hur och varför och ifall det egentligen är det lämpligaste sättet i den givna situationen. Om vi inte hade autopiloten skulle alldeles för mycket energi gå åt till att tolka varenda liten situation och det är såklart inte hållbart. Problem kan dock uppstå om vår autopilot inte gör de bästa valen för oss. Och så är det väldigt ofta! Under livet lägger vi oss till med olika vanor och vi lär oss att se på oss själva och världen utifrån vissa antaganden som sedan styr våra tankar och beteenden. Antaganden som många gånger kommer ur dålig självkänsla och upplevda förväntningar utifrån.

Men det går att lära om! Vi kan skapa nya vanor och tankar som får gå på autopilot, välja andra sanningar som blir våra grundantaganden och därigenom få ett mer hållbart sätt att leva. Det krävs dock att vi vågar gå ett steg djupare och titta på orsaken bakom orsaken, att vi vågar ifrågasätta den vi tycker att vi är och som utgjort vår identitet. Då kan vi gå framåt och faktiskt skapa det liv vi vill leva - och också orka leva det...

Nystart

Det har gått snart två år sen jag startade den här bloggen. Då med intentionen att skriva bara för mig själv, som ett sätt att hjälpa mig framåt i min återhämtning efter utmattning och trauma. Det blev inte många inlägg..! Jag har ju svårt att skriva "dagbok" egentligen; vill ha en målgrupp och ett tydligare syfte. 

Jobbat med min återhämtning har jag gjort ändå på många sätt och det har hänt mycket under de här åren. Viktigast är utbildningen till diplomerad återhämtningsterapeut hos Soulful living som jag snart slutfört till två tredjedelar. Det började som ett program för min egen återhämtning och övergick till att jag nu själv utbildar mig för att kunna hjälpa andra framöver. Jag är så taggad på det! Tror det kommer bli den perfekta pusselbiten att lägga till min befintliga utbildning: beteendevetare och pedagog.

Så nu gör jag en nystart här. Från att tidigare bara skriva för mig själv (ingen annan vet just nu ens att den här bloggen existerar!) till att använda den som en plats för att att sprida kunskap om stresshantering, återhämtning och personlig utveckling.

Kul att du hittat hit! Hoppas du ska trivas :) 

2021!

Så är du här - äntligen! 2021. Ett nytt år ligger framför oss och även om det egentligen inte är något som hänt från igår tills idag så kommer första dagen på ett nytt år med känslan av nystart, nytt hopp och nya möjligheter.

Jag är inget fan av nyårslöften men jag gillar att sätta en intention för det nya året. Bestämma ett fokus och inriktning. Det här året har jag landat i att jag vill lägga fokus på Samhörighet. Jag vill känna närhet och tillhörighet, vill vara del av sammanhang och gemenskap. 

2020 kom med det raka motsatta. Såklart nödvändigt pga Corona men inte bra alls för mig som person. Jag hade redan innan Corona haft en lång period av att dra mig undan, då det varit nödvändigt att skapa distans för att läka och återhämta mig. Nu var jag ju redo att möta världen igen! Men när pandemin slog till stoppade det mig och jag fortsatte med det som så länge varit mitt normala - gå till jobbet, gå hem, fixa vardagssysslor, sova och så samma om och om igen.

Så 2021 blir året då jag lägger fokus på att återknyta relationer och skapa nya. Kanske behöver det fortsatt ske med distans, åtminstone till en början, men det finns sätt att ha tillhörighet och gemenskap ändå. Jag behöver bara aktivt ta några fler steg för att det ska bli av. Så fokus på samhörighet och gemenskap!

Ett andra fokus är att fortsätta bygga mig själv stark, såväl fysiskt som mentalt. Här känner jag att jag är på god väg men jag vill inte tappa det, snarare lägga in en extra växel och lägga ännu mer medvetet fokus på att bygga mig stark.

Hej 2021! Jag är redo.

I mörkaste december

Det är mörkt nu. Årets mörkaste tid. Några dagar in i december och trots att det är ganska varmt och ingen snö i sikte, skvallrar det kompakta mörkret om årstiden. Egentligen tycker jag om den här tiden. Advent och förväntan inför julen. Det är mys och pyssel, bak och gemenskap. Ett mörker som sluter sig mjukt omkring oss, lockar oss att komma hem. Ett mörker som med lätthet skingras med ljus från adventsstakar och lucior.

I stället känner jag bara hur tungt det är. Först förstår jag inte varför men kroppen minns. Vi är alla ristade av minnen om händelser som passerat, tankar som tänkts och fajter som utkämpats och just den här tiden på året har så mycket dragits till sin spets och avslutats i tårar, svek och uppbrott. Fler gånger än vad det är rimligt att man ska ta sig igenom. Alltid i den mörkaste tiden på året. Så även när jag försöker glömma minns kroppen och mitt medvetande kan inte skilja på vad som är minnen och vad som faktiskt är nu.

För nu finns det inget hot, inget uppbrott och inget akut att lösa. Betraktaren i mig ser vad som händer, tar varsamt minnena i sina kupade händer och lyfter sakta bort. Ett efter ett. Inte för att förtränga men för att släppa fri. Det är okej. När jag går genom stadens gator lyser de adventssmyckade fönstrena och får mig att titta upp. Vattnet under bron glittrar när det reflekterar alla de tusen små lampor som hängts utmed broräcket. Det är bra nu.

Det här är den mjuka adventstiden med ljus i mörkret. Tid för mys och pyssel, bak och gemenskap.

Corona

Plötsligt var Corona här och inget var sig mera likt. Herregud. Hur kunde allt förändras så rasande snabbt? Men det gjorde det. Sjuka och döda, arbetslöshet och en kraschad ekonomi både privat och globalt. För många kom Corona med tragedi.

Många andra vittnade dock om den lättnad som ändå följde. Många kunde äntligen andas lite lugnare, slapp stressen över att alltid vara på språng mellan olika sociala aktiviteter och tillbringade i stället all ledig tid hemma med familjen. FOMO var inte längre en grej.

Jag och min familj har sluppit de värsta konsekvenserna av Corona. Problemet för mig var att jag äntligen börjat se ljuset i tunneln. Från att känna mig tvingad att stanna hemma i brist på ork, till att känna att allt var möjligt igen. Till resor bokade och planerade. Till en lust att börja hänga mer socialt med människor igen. Då gick ridån bokstavligt ner.

Ingen lättnad alls utan bara en känsla av ett begränsat liv där ensamheten blir påtaglig och självkänslan svajig. Inte tillbaka till ruta noll utan snarare ruta minus.

Jag vet att jag inte är ensam om det här. Isolering och avstånd till andra människor stjälper oss och det är lätt att tappa verktygen vi behöver för att må bra, trots att det är just då som vi behöver dem som mest. Tur ändå att det finns mycket vi kan göra för att må bra - små knep, olika rutiner och tankesätt som hjälper.

På sista tiden har jag känt en längtan efter orden igen. Jag vill formulera mig och utveckla tankarna kring vad jag behöver nu och framåt. Så, nu hittade jag tillbaka hit igen. Vi ser vad det blir av det.

Mitt "vanliga jag"

Okej. För att fixa ekvationen med att vara en närvarande (ensamstående) mamma till tre barn, jobba heltid och ha roligt och må bra på vägen krävs det alltså att jag tänker till lite. När jag bara kör på hopar sig plikter och ansvar på ett sätt så att jag tappar greppet och det vill jag inte.

För snart tre år sedan, efter att barnens pappa plötsligt gick bort, var jag sjukskriven för utmattning. Då var det tydligt kopplat till den mängd arbete som följde på att reda ut det komplicerade dödsboet och samtidigt arbeta som chef. Jag fick dock fint stöd, återhämtade mig bra och lärde mig samtidigt vissa beteendemönster som också bidragit till att jag hamnade där. Efter en tid kände jag mig "som vanligt" igen och körde på för fullt. Nu var privatlivet i balans men på jobbet hamnade jag i en jobbsituation där jag plötsligt satt på flera stolar - avvecklade ett projekt samtidigt som jag startade upp ett annat. Och efter några månaders kämpande insåg jag att det inte alls gick. Mitt "vanliga" jag hade klarat det.  Men jag var inte längre mitt vanliga jag. För att undvika sjukskrivning och total krasch valde jag att gå vidare på en annan tjänst inom samma företag, där jag kunde jobba på ett lugnare sätt med arbetsuppgifter som var roliga utan att vara utmanande. Det blev min räddning.

Jag har blivit mycket mer medveten om vad jag behöver för att fixa balansen. Jag prioriterar återhämtning, bokar inte in mig på för många aktiviteter, håller mig undan uppgifter som kräver extra ansvar både på jobbet och på fritiden. Och samtidigt känner jag mig så begränsad av att behöva tänka på det här sättet.... Jag är en aktiv person som gillar att leda och ta ansvar, utveckla och utmana mig. Jag vill ha många sociala kontakter och flera bollar i luften. Med alla begränsningar jag måste sätta för mig själv i livet känner jag mig inte hel. Jag kan inte vara den jag vill vara fullt ut.

Så, tillbaka på ruta 1: för att fixa ekvationen med att vara en närvarande (ensamstående) mamma till tre barn, jobba heltid och ha roligt och må bra på vägen krävs det alltså att jag tänker till lite. Sätter vissa rutiner och skapar struktur både praktiskt och mentalt. Det är ett faktum att man efter en utmattning inte blir sitt "vanliga jag" men jag vill inte längre acceptera att den jag blivit bara är en begränsad upplaga av mig själv. Nu är jag redo att utveckla och skapa mitt nya "vanliga jag"!

Jag tänker inte trilla dit igen!

Den där förlamande tröttheten som inte går över fast man sover. Känslan av att vara som i en våt, tung filt och inte riktigt närvarande utan snarare som i en bubbla. Energilösheten. Förtvivlan som plötsligt ramlar över och leder till hulkande fulgråt på köksgolvet. Och så det värsta - när hjärnan inte längre fungerar som den ska och kopplar fel. Ut kommer ett helt annat ord än det som var tänkt, den korta texten i ett mail eller instainlägg är obegripligt och plötsligt måste jag tänka efter hur man egentligen sätter igång dammsugaren. 

Utmattning.

Hösten blev intensiv och ledde upp till att jag veckan innan jul var mycket nära bristningsgränsen, nån millimeter innan den där väggen jag inte vill in i igen. Jag kände igen signalerna exakt. Men det var inte läge att ta en time-out, det gick inte. Sista dagarna satte jag därför upp ett mycket konkret mål: bli klar med det nödvändiga på jobbet, packa och tvätta inför julfirandet och ta oss till Arlanda. Bara jag kom till Arlanda. 

Kvällarna innan var inte vackra men vi klarade det och tog oss till flygplatsen och väl framme hos barnens farmor i Tyskland släppte jag taget. Ägnade flera dagar åt att mestadels sova och vila, med lite avbrott för julmarknad, och sen var jag redo för julfirande! Hela julledigheten sedan stod vila och återhämtning på första plats på att-göra-listan. Jag lyckades hindra mig själv att braka rakt in i väggen.

Det är inte så lätt för mig att släppa taget; det finns många "borde" som brukar hindra. Den här gången var jag klok nog att inse vad jag behövde göra och också göra det. Jag är glad att jag stod upp för mig själv och tog time-outen jag så väl behövde.

När jag började jobba igen mådde jag så bra! Balanserad och lugn och hade ork både på jobbet och hemma. Det höll dock inte många dagar. Sedan brakade det loss med grejer på jobbet och jag höll på att tappa det igen. Helt slut när jag kom hem och orkade ingenting. Laga mat, handla, tvätta, finnas där för barnen och deras behov - allt kändes bara som en ekvation jag aldrig kommer lyckas lösa. 

Ska livet vara så här? NEJ! Det kan bara inte vara meningen att det ska handla om ren överlevnad och inget mer. Jag har verktygen, vet mycket om hur jag ska göra för att skapa balansen och lösa den där ekvationen men glömmer bort och tappar det när livet drar iväg. Nu ska jag göra det här på riktigt. Jag vill ju klara livet som mamma, heltidsarbetande och med ett socialt liv där plats finns även för mina intressen. Nu tar jag nya tag - för jag tänker inte trilla dit i utmattning igen! Fokus igen på att hela mig nu...