Jag tänker inte trilla dit igen!

Den där förlamande tröttheten som inte går över fast man sover. Känslan av att vara som i en våt, tung filt och inte riktigt närvarande utan snarare som i en bubbla. Energilösheten. Förtvivlan som plötsligt ramlar över och leder till hulkande fulgråt på köksgolvet. Och så det värsta - när hjärnan inte längre fungerar som den ska och kopplar fel. Ut kommer ett helt annat ord än det som var tänkt, den korta texten i ett mail eller instainlägg är obegripligt och plötsligt måste jag tänka efter hur man egentligen sätter igång dammsugaren. 

Utmattning.

Hösten blev intensiv och ledde upp till att jag veckan innan jul var mycket nära bristningsgränsen, nån millimeter innan den där väggen jag inte vill in i igen. Jag kände igen signalerna exakt. Men det var inte läge att ta en time-out, det gick inte. Sista dagarna satte jag därför upp ett mycket konkret mål: bli klar med det nödvändiga på jobbet, packa och tvätta inför julfirandet och ta oss till Arlanda. Bara jag kom till Arlanda. 

Kvällarna innan var inte vackra men vi klarade det och tog oss till flygplatsen och väl framme hos barnens farmor i Tyskland släppte jag taget. Ägnade flera dagar åt att mestadels sova och vila, med lite avbrott för julmarknad, och sen var jag redo för julfirande! Hela julledigheten sedan stod vila och återhämtning på första plats på att-göra-listan. Jag lyckades hindra mig själv att braka rakt in i väggen.

Det är inte så lätt för mig att släppa taget; det finns många "borde" som brukar hindra. Den här gången var jag klok nog att inse vad jag behövde göra och också göra det. Jag är glad att jag stod upp för mig själv och tog time-outen jag så väl behövde.

När jag började jobba igen mådde jag så bra! Balanserad och lugn och hade ork både på jobbet och hemma. Det höll dock inte många dagar. Sedan brakade det loss med grejer på jobbet och jag höll på att tappa det igen. Helt slut när jag kom hem och orkade ingenting. Laga mat, handla, tvätta, finnas där för barnen och deras behov - allt kändes bara som en ekvation jag aldrig kommer lyckas lösa. 

Ska livet vara så här? NEJ! Det kan bara inte vara meningen att det ska handla om ren överlevnad och inget mer. Jag har verktygen, vet mycket om hur jag ska göra för att skapa balansen och lösa den där ekvationen men glömmer bort och tappar det när livet drar iväg. Nu ska jag göra det här på riktigt. Jag vill ju klara livet som mamma, heltidsarbetande och med ett socialt liv där plats finns även för mina intressen. Nu tar jag nya tag - för jag tänker inte trilla dit i utmattning igen! Fokus igen på att hela mig nu...