En liten plats på jorden

Midsommarhelg och jag vaknar i min sommarstuga. MIN sommarstuga! Tänk att nu är den min. Den lilla bruna stugan i ett klassiskt sommarstugeområde vid Hjälmaren, som mamma och pappa byggde på 70-talet innan jag ens föddes. Det blev dags för dem att lämna den vidare och jag som fick möjligheten att ta över. För det är jag väldigt tacksam. Nu är den min!

Vart jag än vänder blicken så vilar ögonen på något välbekant. Färger, mönster, prylar och en hel massa furu. Och ljuden, dofterna, känslan under fötterna och i själen. Allting är så väldigt välbekant.

En människa behöver både rötter och vingar för att utvecklas och må bra och här finns så många av mina starkaste och stabilaste rötter. Åh, vad jag ser fram emot att få låta rötterna växa sig ännu djupare och förankra sig allt mer! Min lilla plats att förvalta på jorden. Min sommarstuga!

Tjejnyår, höst och vad jag vill fokusera på framöver

Halva september har gått. Än är träden gröna och luften ganska varm. Jag åt middag på en uteservering förra helgen och tänkte att det nog var sista gången i år. Men även den här helgen bjöd på ljumma utekvällar. Övergången är mjuk och långsam i gränslandet mellan sommar och höst i år.

Tjejnyåret har passerat. Larvigt namn på en högst relevant grej. För visst känns september så mycket mer nystart än vad januari nånsin kan? En bukett nyvässade pennor och driv att bli en bättre person. Nya vanor, nya känslor, ett nytt jag. Det är nu det börjar! Känner du?

Jag är på en bra plats i livet just nu. Jag har vett att uppskatta det, fullt medveten om att livet går upp och ner i sina olika faser. Så som det är nu kommer det inte alltid att vara. Men ändå, just nu känns det mesta faktiskt helt enkelt rätt och bra! Det behövs varken så många nya vanor, känslor eller ens ett nytt jag.

Men nystart är nystart och det finns definitivt ett element av pepp och pirr inför ett nytt år! Man är ju tjej trots allt.

Det finns två områden som jag vill lägga lite extra fokus på framöver: 

Det ena är att bygga min kropp starkare. Jag vill simma och springa och yoga. Jag har sån tur att det ligger en fantastisk yogastudio en gata bort. Daniela som driver den är både kunnig, rolig och snäll. Och det är tur för jag tycker att yoga är så otroligt svårt! Det utmanar precis allt jag är dålig på - koordination, balans, styrka och smidighet. Att vara där är så otroligt jobbigt och samtidigt känner jag att det är precis vad jag behöver. Det här året ska jag inte banga ur. Jag längtar efter att bli stark i kroppen. Och så leker jag med tanken på att springa Göteborgsvarvet nästa år. Oj, oj, oj. Det kommer att kräva träning. 

Det andra är att jag vill utveckla mitt företag som jag startat vid sidan av lärarjobbet. Där vill jag ägna mig åt sånt som jag bara tycker är roligt! Teaterkurser har det hunnit bli några stycken nu, både helg- och sommarkurser, och det fortsätter. Jag har också haft en workshop i konsten att tala och det vill jag göra mer! Sedan håller jag också på att bygga en onlinekurs som handlar om att hitta sig själv i en ny livsfas. Jag har ännu inte gjort något särskilt av den utbildning till återhämtningsterapeut som jag gick för några år sen och det är dags nu. Återhämtningsterapin hjälpte mig så mycket när jag behövde den! 

Det blir en rolig höst!

När världen är i gungning

Skolskjutningen i Örebro förra veckan tog mig hårt. Det kom så nära fastän jag egentligen inte var direkt berörd alls. Men Örebro är min hemstad. Och jag jobbar på SFI på Komvux i en stad inte långt därifrån. Så det kom så nära, det hände rakt i det som också är min vardag. 

Så många andra människor var direkt berörda. Deras familj, vän, skola och arbetsplats togs ifrån dem på en lunchrast. På en plats som ska vara trygg och full av framtidstro. Men vem försöker vi lura. Sverige har blivit hårt, så himla hårt. 

Varför? Kommer vi nånsin få veta? Ännu har vi inte fått någon förklaring och den kommer kanske aldrig heller. Vi vill det förstås men det kanske inte ens är möjligt. Världen och livet är sällan så svartvitt som vi vill få det till. Inte människor heller. Oavsett motiv, slump eller avsikt så hände det och vi som är kvar ska hitta delvis nya sätt att navigera i en värld som är ännu lite svartare. Direkt berörda eller inte.

Kan inte vi alla bara vara snälla mot varann?

Vad är personlig utveckling egentligen?

Så länge jag tänkt att personlig utveckling handlar om att bli en bättre människa. Lite smartare, lite snyggare, lite roligare, lite mer organiserad, lite spontanare, lite klokare, lite gladare, lite piggare. Självkännedom, självledarskap, intuition och pannben i något slags mix som leder utvecklingen framåt. Om jag blir en bättre människa blir mitt liv per automatik bättre.

Men det är ju alldeles fel! Det är faktiskt inte alls vad personlig utveckling handlar om.

Personlig utveckling handlar om att mer och mer närma oss den person vi verkligen är. Utan de lager av förväntningar som lagts på oss av oss själva och omgivningen. Personlig utveckling handlar om att vara i samklang med sig själv genom situationer, tillstånd och livets skiftande faser. Vem är jag nu? Vad vill jag? Vad behöver jag? 

Att lyssna till sig själv, respektera sig själv och stå upp för sig själv så att livet just jag lever blir mitt. Varken bättre eller sämre. Det är vad personlig utveckling handlar om.

 

Ett tomt rum

I min lägenhet finns nu ett tomt rum. Eller, tomt är kanske fel ord. En kvarlämnad byrå, alldeles för många påsar med urvuxna kläder nedburna från vinden som ska sorteras, en strykbräda och en stol står därinne just nu. 

Men ändå, det är tomt. 

Väggarna är kala och avslöjar fem år av tonårsrumsslitage. Rullgardinen hänger på sned. Och mitt äldsta lilla stora barn bor inte där längre. Hon har flyttat hemifrån! 

I väg till Göteborg tillsammans med pojkvännen, till en jättefin andrahandstvåa och studier på Chalmers som startar snart. Allt är precis som det ska vara. Väldigt bra till och med!

Men ändå, det är tomt.

Snart ska dock väggarna få sig en omgång färg, en ny säng ska inhandlas och gardinstången rätas upp. För jag får äntligen ett eget sovrum! Det är på tiden.

Snart är jag redo att ta tag i det. Snart. Men först ska jag åka till Göteborg och hälsa på! Min lilla stora unge.

Vid samma flod igen

Jag går med snabba steg från tunnelbanan. Isande vindar runt öronen och jag ångrar att jag lämnade mössan i hallen. Men kaffen i handen är varm och så fort jag är framme ska jag ta fram smörgåsarna jag bredde i morse. Vört med ost och mâche. En plötslig pang av glädje i bröstet. Allt är precis rätt, just nu, i den här stunden. Isande vindar, varmt kaffe och snabba steg på en gångväg jag inte brukar gå.

Jag är på väg till seminarium på universitetet. Trots min fil mag i pedagogik och 90 hp i svenska som andraspråk kan jag inte få en lärarexamen utan att läsa in några kurser på lärarprogrammet. Så jag gör det nu, parallellt med mitt jobb på SFI. Till sommaren är jag klar och då har jag tre utbildningar att falla tillbaka på - magisterexamen i pedagogik, lärare i sva och återhämtningsterapeut. Misstänker att det kommer bli ännu fler utbildningar framöver för jag gillar ju att studera! Få läsa in mig på forskning och teorier, lyssna till resonemang och slutsatser, diskutera med andra och skriva fram mina tankar om ämnen. De här dagarna jag har på universitet är faktiskt inte alls jobbiga utan ett välkommet avbrott i arbetsvardagen.

Jag har tänkt mycket på sistone på hur livet går i cirklar. Hur situationer, platser och sammanhang återkommer. Och hur det är precis som sist och samtidigt helt annorlunda. Det sägs att man inte kan kliva ned i samma flod två gånger och det stämmer nog. Förut tolkade jag det som att det var för att floden var annorlunda och omständigheterna därför inte desamma. Nu tänker jag snarare att det är för att man själv förändras. Såklart är det båda. 

Men häftigt är det att återkomma och upptäcka att allt är precis som förut och samtidigt helt annorlunda, på en och samma gång. Det har varit en hel del sådant på sista tiden. Att vara tillbaka på universitet, att leda en helgkurs i teater, att träffa tjejgänget från korridoren i Lund. Hur snabbt man glider tillbaka in i en roll, ett sammanhang, en trygghet. Sådant vi tror aldrig kommer ske igen händer plötsligt och vi är tillbaka vid floden igen. 

Jag har tänkt mycket på hur livet går i cirklar och det gör mig glad! Livet är spännande med alla svängar, omvägar och upp- och nedförsbackar som tar oss både till nya platser och tillbaka till gamla. Och just nu är jag bara väldigt tacksam för allt jag får vara med om och nyfiken på vad som väntar.

När språket saknas

Jag såg en sån fin poesiföreställning häromkvällen - Lo Ragnar & Nino som turnerar runt med Riksteatern. Ungefär sju personer satt i publiken och det är en historia för sig varför inte fler kom - det är trots allt en stad med drygt hundra tusen invånare? I alla fall. Jag är oerhört glad att jag var där. 

Föreställningen var i två akter med helt olika uttryck. Nino Mick gestaltade Lucifer och talade fram en poetisk berättelse om att växa upp i helvetet. Om och om igen återkom frasen att det inte finns något språk i helvetet och det där tog tag i mig. Kanske extra mycket eftersom jag dagligen möter människor som kämpar med att erövra ett nytt språk. Men det här handlade liksom inte om språk som i svenska eller franska. Det var något annat. 

Det handlade om att växa upp där det inte finns någon möjlighet att uttrycka sig. Där det inte finns utrymme till olika känslor och där ingen finns att spegla ett litet barn som försöker förstå sin omvärld och alla känslor som trängs i kroppen. Vad gör det med en människa? Vad händer när vi inte har en egen röst eller får en möjlighet att utforska hela oss? Vad händer när ingen förstår eller ens vill lyssna när vi försöker förmedla oss själva?

Mina SFI-elever pratar om svenska språket som en nyckel in i det svenska samhället och det är helt sant. Men det är också, och kanske allra mest, så att språket är nyckeln in i oss själva och in i förståelsen om vem vi är och vad världen runt omkring oss är. Och då menar jag återigen inte språket som i svenska eller franska, nej jag menar språket i en så mycket vidare bemärkelse där även det ordlösa språket uttrycks och förstås av oss själva och andra omkring oss. Känslor, förnimmelser, intuition, blickar och beröring. 

Jag har tänkt så mycket på det här med hur språket hänger ihop med oss själva och vår förmåga att vara hela människor sedan föreställningen. Att förneka människor tillgång till språk är verkligen ett helvete. 

Det värsta är att jag tror vi också gör det mot oss själva. Vi tillåter oss inte att utforska varken ordens, känslornas eller kroppens språk. Det ska gå fort, fort och vara effektivt. Det gör nog mer skada än vad vi förstår. Kanske behöver vi skapa mer tid för utforskandet av just språk och dess uttryck för att utvecklas som människor. Hitta såväl orden som det ordlösa för att uttrycka oss och för att förstå varandra. Men är vi beredda att lyssna? Jag tänker att jag i alla fall vill försöka.

Hittar tillbaka hit

Jag har krupit upp i soffan med korslagda ben och datorn i knät. En mugg te står bredvid och kallnar sakta mellan de få klunkarna jag kommer ihåg att ta när tankarna rör sig mot annat. Ord. Innevarande känslor. Utanför de stora fönstren ett ihärdigt höstregn och jag hör hur bilarna på gatan nedanför fräser genom vattenpölarna. Ett doftljus är tänt och känslan i mig är lugn. Det finns ingen annanstans jag hellre vill vara. 

Det är så tydligt inom mig att jag står på randen till något nytt. En livsfas håller på att gå över i nästa. Tre älskade barn växer upp och min mammaroll förändras. Fortfarande bor de hemma förstås; de två yngre går gymnasiet och den äldsta som nyss tog studenten har ännu inte lämnat boet helt. Ändå. Så stor skillnad det har blivit. Så mycket tid och utrymme som har frigjorts till mig och det jag vill göra. Det är häftigt med livsfaser. Hur vi kan förändras med dem - om vi tillåter det. 

Så, vad vill jag göra? Det som är så spännande är att jag inte riktigt vet! Jag är pirrigt förväntansfull. Men jag dras till kultur och kreativa uttryck: teatern som var en så stor del av min uppväxt, men också konst. Se konstutställningar och kanske prova att måla själv. Och så skrivande. Jag längtar efter att formulera mig i ord och skriva fram mina tankar. Huvudet är fullt av dem! Så jag återkommer till den här platsen. Hej och på återseende snart!

Skaffa och göra sig av med?

Vi är ofta fast i ett tänkande som handlar om att vi har olika saker. Vi skaffar dem eller försöker göra oss av med dem, aldrig riktigt nöjda. Alltifrån arbeten, bostäder, kläder till vanor och rutiner. När vi ser något vill vi direkt ha det - vi vill plocka de vackra blommorna på ängen, fotografera solnedgången, köpa den snygga tröjan, renovera köket. 

Allt det vi har kan vi också förlora. Det skapar en rädsla. Vi är så rädda att förlora det vi har. Ofta är vi till och med så rädda att vi stannar i något som skaver i stället för att gå vidare in något nytt, vi vågar inte följa hjärtat. Vi ser det inte ens som rädsla utan kanske kallar det för förnuft eller klokhet - "man vet vad man har men inte vad man får".

Fast, kanske är det här envisa synsättet egentligen meningslöst? Bortom det här tänkandet av att ha, skaffa och göra sig av med så finns det nämligen något som är beständigt. I vårt inre finns ett Jag som går bortom allt det vi har. Vår inre kärna som bara är och som vi aldrig skaffat och därför aldrig kan förlora. 

När vi hittar in och lär känna vårt innersta Jag så blir vi fria på ett nytt sätt. Där existerar ingen rädsla att förlora något. Då kan vi agera utifrån vad vi vill i livet, agera ur en glädje och nyfikenhet som baseras på kärlek och inte rädsla. 

Såklart kan vi både skaffa och göra oss av med saker, vanor och roller för att det är roligt, för att vi vill! Men vi kan leva med en öppen hand utan att krampaktigt försöka styra. Vara i nuet, precis som det är, trygga med att vårt Jag kan vi aldrig förlora.

Släppa taget

Att ta sig framåt i processen efter utmattning är som att skala en lök. Lager för lager pillas bort. Det handlar inte så mycket om att lära sig nya saker egentligen, inte om att skaffa ny kunskap eller tänka ut vem man är. I stället handlar det om att släppa taget om allt det vi tror är "sant", inte hålla så hårt i hur det är eller borde vara, sluta kontrollera oss själva och världen omkring. Genom att släppa taget skapas utrymme för oss att höra vår inre röst och på så sätt komma i kontakt med vår egen inre sanning.

Släppa taget och känna tillit är svårt för mig. Jag har levt så otroligt mycket i mitt huvud och trott att jag ska tänka ut allting. Jag hade en plan a, b, c, d och oftast en e i beredskap för vad som skulle kunna hända. Det gav mig förstås en känsla av kontroll men var samtidigt uttröttande. "Du är så mycket i ditt huvud, du behöver landa i din kropp också", sa en terapeut till mig redan för flera år sedan. Men jag visste ärligt talat inte något annat och förstod inte alls vad hon menade. 

Jag är långt ifrån klar i min process - det finns en hel del lager av min lök kvar! Sakta men säkert kommer jag ändå närmre min inre sanning om vem jag är och vad jag vill, vad som är viktigt på riktigt för mig. Mer och mer släpper jag taget och känner tillit till att allt är precis som det ska vara, just nu. Jag kan inte tänka ut eller forcera fram något, livet blir inte enklare och bättre av att jag försöker kontrollera det. Snarare tvärtom.

Kanske känner du igen dig i att vara alldeles för mycket i huvudet men inte veta hur man landar i kroppen? Prova då att försöka stanna upp och stilla dig själv en liten stund. Dra några djupa andetag, långsamt, och känn efter hur det känns inne i dig. Lägg märke till tankarna som snurrar där inne men fäst dig inte vid dem, låt dem bara vara där som ett bakgrundssorl. Hitta några ord som hjälper dig att släppa taget och upprepa dem i takt med andetagen. Det kan vara "allt är okej" "allt är precis som det ska vara" "här och nu" "jag släpper taget" - vad som helst egentligen som känns rätt för dig. 

Det räcker faktiskt långt att göra det här lilla. Att återkomma till att stanna upp i stillhet en liten stund och känna inåt, få syn på tankarna som snurrar och släppa taget om dem. Att lyssna inåt i sig själv, vad som finns det bortom de snurrande tankarna. Kanske känner du ingenting, kanske förnimmer du en liten viskning. Med träning kommer du att uppmärksamma mer och mer, jag lovar! 

Du kan också visualisera att du fysiskt släpper taget. Det kan vara i form av stenen på axlarna som lyfter, tankarna som löser upp sig som bubblor i champagneglaset, händerna som öppnar och släpper taget. Gör bilden i ditt inre så tydlig du kan och gå in i känslan fysiskt. Jag gör det ofta när jag promenerar hem från jobbet och det hjälper mig mycket att kunna släppa jobbtankarna och slippa ha dem snurrandes i huvudet. Jag gör det också ofta när jag lagt mig för att sova och då somnar jag så gott! Det kan låta knäppt men jag rekommenderar dig verkligen att prova.

Meditation

Första gången jag förväntades meditera var på en yogakurs jag gick när jag var drygt 20 år. Jag hade förstås hört om meditation tidigare och tyckte det var lite fascinerande, men för egen del var det inget jag lockades av att göra. Tvärtom, sånt slöseri med tid! Jag var mitt uppe i livssnurren med första heltidsjobbet och massor att göra. Jag ägnade meditationsstunden åt att skapa långa mentala att-göra-listor och tyckte jag var lite smartare än de andra som ju "inte gjorde nånting" på en lång stund.... Jag var ju i alla fall produktiv! Poängen med meditation gick mig rakt över huvudet.

Men vad är egentligen meditation? Det är ju faktiskt inte att tömma huvudet helt på tankar och sitta tom och göra ingenting. Det är inte heller något mystiskt, heligt tillstånd som är exklusivt för en liten skala människor som klarar att vigt sitta blickstilla i timmar med korslagda ben.

Meditation är i allra högsta grad aktivt och något som alla kan göra, det är en träning för sinnet. Genom att fokusera på något, t ex vårt andetag eller ett mantra, så tränar vi sinnet att släppa allt det andra och på så sätt skapa ett lugn. Tankar kommer fortfarande att ploppa upp, det blir inte tyst när vi mediterar, men vi går inte igång på alla tankar som snurrar utan vi skapar i stället en stilla plats inom oss. En sorts medveten närvaro där vi på samma gång är avslappnade och aktiva.

När det gäller återhämtning så är meditation verkligen en av nycklarna eftersom den hjälper oss att stanna upp och hitta lugnet, stilla tankarna som rusar och att närma oss den inre rösten som annars har svårt att slå igenom bruset.

Har du själv en meditationsrutin? Jättebra i så fall! För mig är det som funkar bäst att meditera en eller ett par gånger under dagen till en vägledd meditation. Jag använder mig av appar och har hittat några favoriter som jag återkommer till. Ibland är det bara fem minuter, ibland uppåt en halvtimme. Jag sätter mig på lunchen på jobbet eller på eftermiddagen när orken dippar i stället för att ta en extra kaffe. Många gånger har jag blivit förvånad över hur hela mitt fokus skiftar efter de där minutrarna och hur mycket bättre jag mår. 

Meditation behöver inte heller vara mer komplicerat än att vi stannar upp och fokuserar på vårt andetag en kort stund. Följer luftens väg ner i lungorna och sedan upp och ut igen. Känner luften som rör sig och fokuserar på det. Några sådana andetag och du har mediterat!