När vinden viner utanför

I går drog plötsligt hösten in med regn, rusk och halv storm efter dagar av strålande oktobersol. Det var alldeles omöjligt att sova i natt med vinden som ven och fick balkongerna utanför mitt sovrumsfönster att skallra. Jag var tvungen att flytta över till vardagsrummet för att få lite ro.

I dag har jag inte varit pigg. Kan hända att jag slumrade gott längst bak i aulan under ett av Skolverkets digitala seminarier. Hur kul fortbildningsdagar och nya läroplaner i SFI än är, så kunde jag inte hålla mig vaken..! Jag gillar inte alls känslan av att vara trött.

Att sova har varit så självklart och alldeles oladdat för mig. Inte ens under småbarnsåren var sovandet nån grej, det funkade bara. (Lovar, det fanns en hel del annat som stökade men inte just sovandet...) Man lägger helt enkelt huvudet på kudden och somnar strax efter, lugnt och tungt sover man sen hela natten. Om man är extra trött så är det ju bara att lägga sig lite tidigare och sen vaknar man pigg och utvilad nästa dag. 

Eller? 

Klimakteriet förändrade det här kan man lugnt konstatera. Jag somnar oftast gott men vaknar igen efter någon timme. Vissa nätter kommer jag inte alls ner i djupsömn. Ibland på grund av något yttre, som blåsten, men ibland av helt oklar anledning. Jag kan liksom inte räkna med att en god natts sömn får mig på banan igen. När jag får sova gott vaknar jag lycklig!

Dagen blev ändå en bra sådan. Diskussionerna med kollegorna var roligare än förväntat, utelunchens rostade blomkål med hummus fantastiskt god, solen var tillbaka och vi fick kärleksmums till eftermiddagsfika. Snart beger jag mig till gymmet en stund och jag tror faktiskt vinden har mojnat där ute.

Håll tummarna att natten som kommer blir en djupsovarnatt!

Tiden, åh tiden

Vad den flyger iväg, den där tiden! Dagarna går i rasande fart. Redan drygt en vecka sen vi strosade på Hampsteads gator med laptopen i axelremsväskan. Två veckor sen den timslånga fikan med Maria (och typ 34 år sen vi fikade ihop den första av tusentals timmar, herregud!). En månad sen den fruktlösa svampjakten i skogen som gjorde mig så besviken eftersom suget efter kantarelltoast var akut. Däremellan så många små ögonblick av det där som väl är livet. Alla dagar som går.

Hur kan man stoppa tiden??

Eller nä förresten, det vill jag ju inte. Jag vill inte alls stoppa den. Det finns så mycket som jag längtar efter, så mycket roligt jag ser fram emot. Jag välkomnar att tiden går och gärna inte i snigelfart.

Det jag däremot har problem med är känslan av att livet rinner mellan fingrarna. Att dagarna bara går och plötsligt har det gått en dag, en vecka, ett år och jag hänger inte med. Jag vet inte vart tiden tog vägen. Det tycker jag är jobbigt. 

Så, vad gör man då? Jag har grubblat en del på det där sista tiden. Och kommer hela tiden tillbaka till att det är den medvetna närvaron som gör skillnaden. Att livet tillåts leva just här och nu och att stunden som är, helt enkelt uppmärksammas och inte bara blir en i raden av oändliga, omedvetna, förglömliga ögonblick. Att de så ofta som möjligt tillåts bli oförglömliga i medvetandet. Så himla enkelt och så himla svårt.

Och dessutom kanske att de skrivs ner. Får plockas upp och bli till ord som formas kring det som är och just varit. Det upplevda och det tänkta. Så nu är jag här igen. Driven av att formulera och skriva fram mina tankar. Det blir roligt! 

Hej igen och på återseende snart...

En liten plats på jorden

Midsommarhelg och jag vaknar i min sommarstuga. MIN sommarstuga! Tänk att nu är den min. Den lilla bruna stugan i ett klassiskt sommarstugeområde vid Hjälmaren, som mamma och pappa byggde på 70-talet innan jag ens föddes. Det blev dags för dem att lämna den vidare och jag som fick möjligheten att ta över. För det är jag väldigt tacksam. Nu är den min!

Vart jag än vänder blicken så vilar ögonen på något välbekant. Färger, mönster, prylar och en hel massa furu. Och ljuden, dofterna, känslan under fötterna och i själen. Allting är så väldigt välbekant.

En människa behöver både rötter och vingar för att utvecklas och må bra och här finns så många av mina starkaste och stabilaste rötter. Åh, vad jag ser fram emot att få låta rötterna växa sig ännu djupare och förankra sig allt mer! Min lilla plats att förvalta på jorden. Min sommarstuga!

Tjejnyår, höst och vad jag vill fokusera på framöver

Halva september har gått. Än är träden gröna och luften ganska varm. Jag åt middag på en uteservering förra helgen och tänkte att det nog var sista gången i år. Men även den här helgen bjöd på ljumma utekvällar. Övergången är mjuk och långsam i gränslandet mellan sommar och höst i år.

Tjejnyåret har passerat. Larvigt namn på en högst relevant grej. För visst känns september så mycket mer nystart än vad januari nånsin kan? En bukett nyvässade pennor och driv att bli en bättre person. Nya vanor, nya känslor, ett nytt jag. Det är nu det börjar! Känner du?

Jag är på en bra plats i livet just nu. Jag har vett att uppskatta det, fullt medveten om att livet går upp och ner i sina olika faser. Så som det är nu kommer det inte alltid att vara. Men ändå, just nu känns det mesta faktiskt helt enkelt rätt och bra! Det behövs varken så många nya vanor, känslor eller ens ett nytt jag.

Men nystart är nystart och det finns definitivt ett element av pepp och pirr inför ett nytt år! Man är ju tjej trots allt.

Det finns två områden som jag vill lägga lite extra fokus på framöver: 

Det ena är att bygga min kropp starkare. Jag vill simma och springa och yoga. Jag har sån tur att det ligger en fantastisk yogastudio en gata bort. Daniela som driver den är både kunnig, rolig och snäll. Och det är tur för jag tycker att yoga är så otroligt svårt! Det utmanar precis allt jag är dålig på - koordination, balans, styrka och smidighet. Att vara där är så otroligt jobbigt och samtidigt känner jag att det är precis vad jag behöver. Det här året ska jag inte banga ur. Jag längtar efter att bli stark i kroppen. Och så leker jag med tanken på att springa Göteborgsvarvet nästa år. Oj, oj, oj. Det kommer att kräva träning. 

Det andra är att jag vill utveckla mitt företag som jag startat vid sidan av lärarjobbet. Där vill jag ägna mig åt sånt som jag bara tycker är roligt! Teaterkurser har det hunnit bli några stycken nu, både helg- och sommarkurser, och det fortsätter. Jag har också haft en workshop i konsten att tala och det vill jag göra mer! Sedan håller jag också på att bygga en onlinekurs som handlar om att hitta sig själv i en ny livsfas. Jag har ännu inte gjort något särskilt av den utbildning till återhämtningsterapeut som jag gick för några år sen och det är dags nu. Återhämtningsterapin hjälpte mig så mycket när jag behövde den! 

Det blir en rolig höst!

När världen är i gungning

Skolskjutningen i Örebro förra veckan tog mig hårt. Det kom så nära fastän jag egentligen inte var direkt berörd alls. Men Örebro är min hemstad. Och jag jobbar på SFI på Komvux i en stad inte långt därifrån. Så det kom så nära, det hände rakt i det som också är min vardag. 

Så många andra människor var direkt berörda. Deras familj, vän, skola och arbetsplats togs ifrån dem på en lunchrast. På en plats som ska vara trygg och full av framtidstro. Men vem försöker vi lura. Sverige har blivit hårt, så himla hårt. 

Varför? Kommer vi nånsin få veta? Ännu har vi inte fått någon förklaring och den kommer kanske aldrig heller. Vi vill det förstås men det kanske inte ens är möjligt. Världen och livet är sällan så svartvitt som vi vill få det till. Inte människor heller. Oavsett motiv, slump eller avsikt så hände det och vi som är kvar ska hitta delvis nya sätt att navigera i en värld som är ännu lite svartare. Direkt berörda eller inte.

Kan inte vi alla bara vara snälla mot varann?

Vad är personlig utveckling egentligen?

Så länge jag tänkt att personlig utveckling handlar om att bli en bättre människa. Lite smartare, lite snyggare, lite roligare, lite mer organiserad, lite spontanare, lite klokare, lite gladare, lite piggare. Självkännedom, självledarskap, intuition och pannben i något slags mix som leder utvecklingen framåt. Om jag blir en bättre människa blir mitt liv per automatik bättre.

Men det är ju alldeles fel! Det är faktiskt inte alls vad personlig utveckling handlar om.

Personlig utveckling handlar om att mer och mer närma oss den person vi verkligen är. Utan de lager av förväntningar som lagts på oss av oss själva och omgivningen. Personlig utveckling handlar om att vara i samklang med sig själv genom situationer, tillstånd och livets skiftande faser. Vem är jag nu? Vad vill jag? Vad behöver jag? 

Att lyssna till sig själv, respektera sig själv och stå upp för sig själv så att livet just jag lever blir mitt. Varken bättre eller sämre. Det är vad personlig utveckling handlar om.

 

Ett tomt rum

I min lägenhet finns nu ett tomt rum. Eller, tomt är kanske fel ord. En kvarlämnad byrå, alldeles för många påsar med urvuxna kläder nedburna från vinden som ska sorteras, en strykbräda och en stol står därinne just nu. 

Men ändå, det är tomt. 

Väggarna är kala och avslöjar fem år av tonårsrumsslitage. Rullgardinen hänger på sned. Och mitt äldsta lilla stora barn bor inte där längre. Hon har flyttat hemifrån! 

I väg till Göteborg tillsammans med pojkvännen, till en jättefin andrahandstvåa och studier på Chalmers som startar snart. Allt är precis som det ska vara. Väldigt bra till och med!

Men ändå, det är tomt.

Snart ska dock väggarna få sig en omgång färg, en ny säng ska inhandlas och gardinstången rätas upp. För jag får äntligen ett eget sovrum! Det är på tiden.

Snart är jag redo att ta tag i det. Snart. Men först ska jag åka till Göteborg och hälsa på! Min lilla stora unge.

Vid samma flod igen

Jag går med snabba steg från tunnelbanan. Isande vindar runt öronen och jag ångrar att jag lämnade mössan i hallen. Men kaffen i handen är varm och så fort jag är framme ska jag ta fram smörgåsarna jag bredde i morse. Vört med ost och mâche. En plötslig pang av glädje i bröstet. Allt är precis rätt, just nu, i den här stunden. Isande vindar, varmt kaffe och snabba steg på en gångväg jag inte brukar gå.

Jag är på väg till seminarium på universitetet. Trots min fil mag i pedagogik och 90 hp i svenska som andraspråk kan jag inte få en lärarexamen utan att läsa in några kurser på lärarprogrammet. Så jag gör det nu, parallellt med mitt jobb på SFI. Till sommaren är jag klar och då har jag tre utbildningar att falla tillbaka på - magisterexamen i pedagogik, lärare i sva och återhämtningsterapeut. Misstänker att det kommer bli ännu fler utbildningar framöver för jag gillar ju att studera! Få läsa in mig på forskning och teorier, lyssna till resonemang och slutsatser, diskutera med andra och skriva fram mina tankar om ämnen. De här dagarna jag har på universitet är faktiskt inte alls jobbiga utan ett välkommet avbrott i arbetsvardagen.

Jag har tänkt mycket på sistone på hur livet går i cirklar. Hur situationer, platser och sammanhang återkommer. Och hur det är precis som sist och samtidigt helt annorlunda. Det sägs att man inte kan kliva ned i samma flod två gånger och det stämmer nog. Förut tolkade jag det som att det var för att floden var annorlunda och omständigheterna därför inte desamma. Nu tänker jag snarare att det är för att man själv förändras. Såklart är det båda. 

Men häftigt är det att återkomma och upptäcka att allt är precis som förut och samtidigt helt annorlunda, på en och samma gång. Det har varit en hel del sådant på sista tiden. Att vara tillbaka på universitet, att leda en helgkurs i teater, att träffa tjejgänget från korridoren i Lund. Hur snabbt man glider tillbaka in i en roll, ett sammanhang, en trygghet. Sådant vi tror aldrig kommer ske igen händer plötsligt och vi är tillbaka vid floden igen. 

Jag har tänkt mycket på hur livet går i cirklar och det gör mig glad! Livet är spännande med alla svängar, omvägar och upp- och nedförsbackar som tar oss både till nya platser och tillbaka till gamla. Och just nu är jag bara väldigt tacksam för allt jag får vara med om och nyfiken på vad som väntar.

När språket saknas

Jag såg en sån fin poesiföreställning häromkvällen - Lo Ragnar & Nino som turnerar runt med Riksteatern. Ungefär sju personer satt i publiken och det är en historia för sig varför inte fler kom - det är trots allt en stad med drygt hundra tusen invånare? I alla fall. Jag är oerhört glad att jag var där. 

Föreställningen var i två akter med helt olika uttryck. Nino Mick gestaltade Lucifer och talade fram en poetisk berättelse om att växa upp i helvetet. Om och om igen återkom frasen att det inte finns något språk i helvetet och det där tog tag i mig. Kanske extra mycket eftersom jag dagligen möter människor som kämpar med att erövra ett nytt språk. Men det här handlade liksom inte om språk som i svenska eller franska. Det var något annat. 

Det handlade om att växa upp där det inte finns någon möjlighet att uttrycka sig. Där det inte finns utrymme till olika känslor och där ingen finns att spegla ett litet barn som försöker förstå sin omvärld och alla känslor som trängs i kroppen. Vad gör det med en människa? Vad händer när vi inte har en egen röst eller får en möjlighet att utforska hela oss? Vad händer när ingen förstår eller ens vill lyssna när vi försöker förmedla oss själva?

Mina SFI-elever pratar om svenska språket som en nyckel in i det svenska samhället och det är helt sant. Men det är också, och kanske allra mest, så att språket är nyckeln in i oss själva och in i förståelsen om vem vi är och vad världen runt omkring oss är. Och då menar jag återigen inte språket som i svenska eller franska, nej jag menar språket i en så mycket vidare bemärkelse där även det ordlösa språket uttrycks och förstås av oss själva och andra omkring oss. Känslor, förnimmelser, intuition, blickar och beröring. 

Jag har tänkt så mycket på det här med hur språket hänger ihop med oss själva och vår förmåga att vara hela människor sedan föreställningen. Att förneka människor tillgång till språk är verkligen ett helvete. 

Det värsta är att jag tror vi också gör det mot oss själva. Vi tillåter oss inte att utforska varken ordens, känslornas eller kroppens språk. Det ska gå fort, fort och vara effektivt. Det gör nog mer skada än vad vi förstår. Kanske behöver vi skapa mer tid för utforskandet av just språk och dess uttryck för att utvecklas som människor. Hitta såväl orden som det ordlösa för att uttrycka oss och för att förstå varandra. Men är vi beredda att lyssna? Jag tänker att jag i alla fall vill försöka.

Hittar tillbaka hit

Jag har krupit upp i soffan med korslagda ben och datorn i knät. En mugg te står bredvid och kallnar sakta mellan de få klunkarna jag kommer ihåg att ta när tankarna rör sig mot annat. Ord. Innevarande känslor. Utanför de stora fönstren ett ihärdigt höstregn och jag hör hur bilarna på gatan nedanför fräser genom vattenpölarna. Ett doftljus är tänt och känslan i mig är lugn. Det finns ingen annanstans jag hellre vill vara. 

Det är så tydligt inom mig att jag står på randen till något nytt. En livsfas håller på att gå över i nästa. Tre älskade barn växer upp och min mammaroll förändras. Fortfarande bor de hemma förstås; de två yngre går gymnasiet och den äldsta som nyss tog studenten har ännu inte lämnat boet helt. Ändå. Så stor skillnad det har blivit. Så mycket tid och utrymme som har frigjorts till mig och det jag vill göra. Det är häftigt med livsfaser. Hur vi kan förändras med dem - om vi tillåter det. 

Så, vad vill jag göra? Det som är så spännande är att jag inte riktigt vet! Jag är pirrigt förväntansfull. Men jag dras till kultur och kreativa uttryck: teatern som var en så stor del av min uppväxt, men också konst. Se konstutställningar och kanske prova att måla själv. Och så skrivande. Jag längtar efter att formulera mig i ord och skriva fram mina tankar. Huvudet är fullt av dem! Så jag återkommer till den här platsen. Hej och på återseende snart!

Skaffa och göra sig av med?

Vi är ofta fast i ett tänkande som handlar om att vi har olika saker. Vi skaffar dem eller försöker göra oss av med dem, aldrig riktigt nöjda. Alltifrån arbeten, bostäder, kläder till vanor och rutiner. När vi ser något vill vi direkt ha det - vi vill plocka de vackra blommorna på ängen, fotografera solnedgången, köpa den snygga tröjan, renovera köket. 

Allt det vi har kan vi också förlora. Det skapar en rädsla. Vi är så rädda att förlora det vi har. Ofta är vi till och med så rädda att vi stannar i något som skaver i stället för att gå vidare in något nytt, vi vågar inte följa hjärtat. Vi ser det inte ens som rädsla utan kanske kallar det för förnuft eller klokhet - "man vet vad man har men inte vad man får".

Fast, kanske är det här envisa synsättet egentligen meningslöst? Bortom det här tänkandet av att ha, skaffa och göra sig av med så finns det nämligen något som är beständigt. I vårt inre finns ett Jag som går bortom allt det vi har. Vår inre kärna som bara är och som vi aldrig skaffat och därför aldrig kan förlora. 

När vi hittar in och lär känna vårt innersta Jag så blir vi fria på ett nytt sätt. Där existerar ingen rädsla att förlora något. Då kan vi agera utifrån vad vi vill i livet, agera ur en glädje och nyfikenhet som baseras på kärlek och inte rädsla. 

Såklart kan vi både skaffa och göra oss av med saker, vanor och roller för att det är roligt, för att vi vill! Men vi kan leva med en öppen hand utan att krampaktigt försöka styra. Vara i nuet, precis som det är, trygga med att vårt Jag kan vi aldrig förlora.