Det är mörkt nu. Årets mörkaste tid. Några dagar in i december och trots att det är ganska varmt och ingen snö i sikte, skvallrar det kompakta mörkret om årstiden. Egentligen tycker jag om den här tiden. Advent och förväntan inför julen. Det är mys och pyssel, bak och gemenskap. Ett mörker som sluter sig mjukt omkring oss, lockar oss att komma hem. Ett mörker som med lätthet skingras med ljus från adventsstakar och lucior.
I stället känner jag bara hur tungt det är. Först förstår jag inte varför men kroppen minns. Vi är alla ristade av minnen om händelser som passerat, tankar som tänkts och fajter som utkämpats och just den här tiden på året har så mycket dragits till sin spets och avslutats i tårar, svek och uppbrott. Fler gånger än vad det är rimligt att man ska ta sig igenom. Alltid i den mörkaste tiden på året. Så även när jag försöker glömma minns kroppen och mitt medvetande kan inte skilja på vad som är minnen och vad som faktiskt är nu.
För nu finns det inget hot, inget uppbrott och inget akut att lösa. Betraktaren i mig ser vad som händer, tar varsamt minnena i sina kupade händer och lyfter sakta bort. Ett efter ett. Inte för att förtränga men för att släppa fri. Det är okej. När jag går genom stadens gator lyser de adventssmyckade fönstrena och får mig att titta upp. Vattnet under bron glittrar när det reflekterar alla de tusen små lampor som hängts utmed broräcket. Det är bra nu.
Det här är den mjuka adventstiden med ljus i mörkret. Tid för mys och pyssel, bak och gemenskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar