2021!

Så är du här - äntligen! 2021. Ett nytt år ligger framför oss och även om det egentligen inte är något som hänt från igår tills idag så kommer första dagen på ett nytt år med känslan av nystart, nytt hopp och nya möjligheter.

Jag är inget fan av nyårslöften men jag gillar att sätta en intention för det nya året. Bestämma ett fokus och inriktning. Det här året har jag landat i att jag vill lägga fokus på Samhörighet. Jag vill känna närhet och tillhörighet, vill vara del av sammanhang och gemenskap. 

2020 kom med det raka motsatta. Såklart nödvändigt pga Corona men inte bra alls för mig som person. Jag hade redan innan Corona haft en lång period av att dra mig undan, då det varit nödvändigt att skapa distans för att läka och återhämta mig. Nu var jag ju redo att möta världen igen! Men när pandemin slog till stoppade det mig och jag fortsatte med det som så länge varit mitt normala - gå till jobbet, gå hem, fixa vardagssysslor, sova och så samma om och om igen.

Så 2021 blir året då jag lägger fokus på att återknyta relationer och skapa nya. Kanske behöver det fortsatt ske med distans, åtminstone till en början, men det finns sätt att ha tillhörighet och gemenskap ändå. Jag behöver bara aktivt ta några fler steg för att det ska bli av. Så fokus på samhörighet och gemenskap!

Ett andra fokus är att fortsätta bygga mig själv stark, såväl fysiskt som mentalt. Här känner jag att jag är på god väg men jag vill inte tappa det, snarare lägga in en extra växel och lägga ännu mer medvetet fokus på att bygga mig stark.

Hej 2021! Jag är redo.

I mörkaste december

Det är mörkt nu. Årets mörkaste tid. Några dagar in i december och trots att det är ganska varmt och ingen snö i sikte, skvallrar det kompakta mörkret om årstiden. Egentligen tycker jag om den här tiden. Advent och förväntan inför julen. Det är mys och pyssel, bak och gemenskap. Ett mörker som sluter sig mjukt omkring oss, lockar oss att komma hem. Ett mörker som med lätthet skingras med ljus från adventsstakar och lucior.

I stället känner jag bara hur tungt det är. Först förstår jag inte varför men kroppen minns. Vi är alla ristade av minnen om händelser som passerat, tankar som tänkts och fajter som utkämpats och just den här tiden på året har så mycket dragits till sin spets och avslutats i tårar, svek och uppbrott. Fler gånger än vad det är rimligt att man ska ta sig igenom. Alltid i den mörkaste tiden på året. Så även när jag försöker glömma minns kroppen och mitt medvetande kan inte skilja på vad som är minnen och vad som faktiskt är nu.

För nu finns det inget hot, inget uppbrott och inget akut att lösa. Betraktaren i mig ser vad som händer, tar varsamt minnena i sina kupade händer och lyfter sakta bort. Ett efter ett. Inte för att förtränga men för att släppa fri. Det är okej. När jag går genom stadens gator lyser de adventssmyckade fönstrena och får mig att titta upp. Vattnet under bron glittrar när det reflekterar alla de tusen små lampor som hängts utmed broräcket. Det är bra nu.

Det här är den mjuka adventstiden med ljus i mörkret. Tid för mys och pyssel, bak och gemenskap.

Corona

Plötsligt var Corona här och inget var sig mera likt. Herregud. Hur kunde allt förändras så rasande snabbt? Men det gjorde det. Sjuka och döda, arbetslöshet och en kraschad ekonomi både privat och globalt. För många kom Corona med tragedi.

Många andra vittnade dock om den lättnad som ändå följde. Många kunde äntligen andas lite lugnare, slapp stressen över att alltid vara på språng mellan olika sociala aktiviteter och tillbringade i stället all ledig tid hemma med familjen. FOMO var inte längre en grej.

Jag och min familj har sluppit de värsta konsekvenserna av Corona. Problemet för mig var att jag äntligen börjat se ljuset i tunneln. Från att känna mig tvingad att stanna hemma i brist på ork, till att känna att allt var möjligt igen. Till resor bokade och planerade. Till en lust att börja hänga mer socialt med människor igen. Då gick ridån bokstavligt ner.

Ingen lättnad alls utan bara en känsla av ett begränsat liv där ensamheten blir påtaglig och självkänslan svajig. Inte tillbaka till ruta noll utan snarare ruta minus.

Jag vet att jag inte är ensam om det här. Isolering och avstånd till andra människor stjälper oss och det är lätt att tappa verktygen vi behöver för att må bra, trots att det är just då som vi behöver dem som mest. Tur ändå att det finns mycket vi kan göra för att må bra - små knep, olika rutiner och tankesätt som hjälper.

På sista tiden har jag känt en längtan efter orden igen. Jag vill formulera mig och utveckla tankarna kring vad jag behöver nu och framåt. Så, nu hittade jag tillbaka hit igen. Vi ser vad det blir av det.

Mitt "vanliga jag"

Okej. För att fixa ekvationen med att vara en närvarande (ensamstående) mamma till tre barn, jobba heltid och ha roligt och må bra på vägen krävs det alltså att jag tänker till lite. När jag bara kör på hopar sig plikter och ansvar på ett sätt så att jag tappar greppet och det vill jag inte.

För snart tre år sedan, efter att barnens pappa plötsligt gick bort, var jag sjukskriven för utmattning. Då var det tydligt kopplat till den mängd arbete som följde på att reda ut det komplicerade dödsboet och samtidigt arbeta som chef. Jag fick dock fint stöd, återhämtade mig bra och lärde mig samtidigt vissa beteendemönster som också bidragit till att jag hamnade där. Efter en tid kände jag mig "som vanligt" igen och körde på för fullt. Nu var privatlivet i balans men på jobbet hamnade jag i en jobbsituation där jag plötsligt satt på flera stolar - avvecklade ett projekt samtidigt som jag startade upp ett annat. Och efter några månaders kämpande insåg jag att det inte alls gick. Mitt "vanliga" jag hade klarat det.  Men jag var inte längre mitt vanliga jag. För att undvika sjukskrivning och total krasch valde jag att gå vidare på en annan tjänst inom samma företag, där jag kunde jobba på ett lugnare sätt med arbetsuppgifter som var roliga utan att vara utmanande. Det blev min räddning.

Jag har blivit mycket mer medveten om vad jag behöver för att fixa balansen. Jag prioriterar återhämtning, bokar inte in mig på för många aktiviteter, håller mig undan uppgifter som kräver extra ansvar både på jobbet och på fritiden. Och samtidigt känner jag mig så begränsad av att behöva tänka på det här sättet.... Jag är en aktiv person som gillar att leda och ta ansvar, utveckla och utmana mig. Jag vill ha många sociala kontakter och flera bollar i luften. Med alla begränsningar jag måste sätta för mig själv i livet känner jag mig inte hel. Jag kan inte vara den jag vill vara fullt ut.

Så, tillbaka på ruta 1: för att fixa ekvationen med att vara en närvarande (ensamstående) mamma till tre barn, jobba heltid och ha roligt och må bra på vägen krävs det alltså att jag tänker till lite. Sätter vissa rutiner och skapar struktur både praktiskt och mentalt. Det är ett faktum att man efter en utmattning inte blir sitt "vanliga jag" men jag vill inte längre acceptera att den jag blivit bara är en begränsad upplaga av mig själv. Nu är jag redo att utveckla och skapa mitt nya "vanliga jag"!

Jag tänker inte trilla dit igen!

Den där förlamande tröttheten som inte går över fast man sover. Känslan av att vara som i en våt, tung filt och inte riktigt närvarande utan snarare som i en bubbla. Energilösheten. Förtvivlan som plötsligt ramlar över och leder till hulkande fulgråt på köksgolvet. Och så det värsta - när hjärnan inte längre fungerar som den ska och kopplar fel. Ut kommer ett helt annat ord än det som var tänkt, den korta texten i ett mail eller instainlägg är obegripligt och plötsligt måste jag tänka efter hur man egentligen sätter igång dammsugaren. 

Utmattning.

Hösten blev intensiv och ledde upp till att jag veckan innan jul var mycket nära bristningsgränsen, nån millimeter innan den där väggen jag inte vill in i igen. Jag kände igen signalerna exakt. Men det var inte läge att ta en time-out, det gick inte. Sista dagarna satte jag därför upp ett mycket konkret mål: bli klar med det nödvändiga på jobbet, packa och tvätta inför julfirandet och ta oss till Arlanda. Bara jag kom till Arlanda. 

Kvällarna innan var inte vackra men vi klarade det och tog oss till flygplatsen och väl framme hos barnens farmor i Tyskland släppte jag taget. Ägnade flera dagar åt att mestadels sova och vila, med lite avbrott för julmarknad, och sen var jag redo för julfirande! Hela julledigheten sedan stod vila och återhämtning på första plats på att-göra-listan. Jag lyckades hindra mig själv att braka rakt in i väggen.

Det är inte så lätt för mig att släppa taget; det finns många "borde" som brukar hindra. Den här gången var jag klok nog att inse vad jag behövde göra och också göra det. Jag är glad att jag stod upp för mig själv och tog time-outen jag så väl behövde.

När jag började jobba igen mådde jag så bra! Balanserad och lugn och hade ork både på jobbet och hemma. Det höll dock inte många dagar. Sedan brakade det loss med grejer på jobbet och jag höll på att tappa det igen. Helt slut när jag kom hem och orkade ingenting. Laga mat, handla, tvätta, finnas där för barnen och deras behov - allt kändes bara som en ekvation jag aldrig kommer lyckas lösa. 

Ska livet vara så här? NEJ! Det kan bara inte vara meningen att det ska handla om ren överlevnad och inget mer. Jag har verktygen, vet mycket om hur jag ska göra för att skapa balansen och lösa den där ekvationen men glömmer bort och tappar det när livet drar iväg. Nu ska jag göra det här på riktigt. Jag vill ju klara livet som mamma, heltidsarbetande och med ett socialt liv där plats finns även för mina intressen. Nu tar jag nya tag - för jag tänker inte trilla dit i utmattning igen! Fokus igen på att hela mig nu...

Det där med att komma hem

Vi har flyttat några gånger senaste åren. Här i vår lägenhet hamnade vi i våras efter separation och försäljning av det stora radhuset där vi levde i bonusfamilj. Att få landa här tillsammans med barnen, vi fyra igen i ett hem som bara var vårt, kändes helt rätt. Samtidigt hade jag så himla svårt att verkligen landa. Ska vi stanna här? Är det tillräckligt bra? Ger jag barnen allt de önskar och lite till om det här är vårt hem? Kan vi hitta något ännu bättre?

Handen på hjärtat vet jag inte om det egentligen är lägenheten som inte är tillräckligt bra eller min inre stress som slår till. Vanan att ständigt försöka hitta nya lösningar, ligga steget före problem som uppkommer och fixa så att allt "ska bli bra". När det varit kaos länge är det tydligen ganska svårt att leva i en mer stilla lunk där man helt enkelt är nöjd. Det är så väldigt svårt att landa och inte vara på väg någonstans.

Visst, det är lite trångt. Jag sover i vardagsrummet och det finns inte så mycket förvaringsplats varken i garderober eller köksskåp. Det finns ingen kakelugn eller takterass med jacuzzi eller ens ett badkar. Men det är alldeles nyrenoverat och fint! Läget är perfekt och barnen har egna rum. Sushin ligger tvärs över gatan. Det är fönster i tre väderstreck där man ser både stan, vackra björkar och ån. Stämningen i lägenheten är varm och mysig. Egentligen älskar jag att sova där mitt i lägenheten, i ett hörn i vardagsrummet, med mina barn bara några steg ifrån. Mer och mer har jag känt att det här är vårt hem.

Och så förra helgen hade vi lägenheten full av familj. Mina kusiner och deras barn kom och fyllde upp allt med skratt och kärlek - och det var inte det minsta trångt! Känslan i mig är helt annorlunda nu. Jag känner en sådan tacksamhet att vi får bo här, känner hur vårt hem liksom omfamnar oss och låter oss andas ut. Vi är här nu och det här är hemma.

Hela veckan har jag bara velat krypa upp i soffan på kvällen. Kolla på serier, dricka te eller bara vara. Inte för att jag är helt slut och inte orkar något annat. Nej, men det finns helt enkelt ingen annanstans där jag hellre vill vara just nu. Jag är inte på väg någonstans. Jag är bara hemma och allt är precis som det ska vara.

det där med höga krav på sig själv

Jag brottas med väldigt höga krav på mig själv. Tror definitivt inte jag är ensam om det... Det är på något sätt lätt att säga att man inte ska vara så hård mot sig själv, sänka kraven och vara snäll mot sig själv. Men hur gör man? Jag vet ärligt talat inte riktigt. Hade jag vetat hade jag sänkt kraven för länge sen!

Jag har funderat mycket på det här den senaste tiden. För några veckor sedan hände en situation som var jobbig och utlöste en rejäl stressreaktion. Helt klart blev den jobbigare för mig genom min reaktion på det som hände och det blev en viktig väckarklocka för mig när jag sedan undersökte min reaktion närmre. Dagen efter blev det så tydligt varför jag reagerat så starkt på en egentligen ganska liten grej. När jag berättade för en vän om vad som hade hänt så började tårarna nämligen trilla när jag högt formulerade: "Men jag får ju inte göra fel, jag måste hålla ihop och jag måste klara allt. För vad händer om jag tappar greppet, om jag misslyckas..?"

Som ensamstående mamma är det här min akilleshäl. Känslan av att allt hänger på mig, att det är upp till mig att rodda runt oss i en vardag av praktikaliteter och drömmar. Om jag inte klarar det - vem ska då göra det? Till viss del är det här ju en sanning jag inte kommer ifrån. Det är klart att det finns ett skyddsnät runt oss, jag är inte alldeles ensam i vida världen. Jag vet ju det! Samtidigt vet jag att det är någonting jag måste förhålla mig till - jag är ensam förälder till tre barn. Så ser det ut. Känslan det ger mig kan jag dock hantera på olika sätt och behovet av att alltid vara perfekt kan jag jobba med så livet blir lite lättare. Sänka kraven på mig själv, helt enkelt!

När jag funderat på det här ett tag så är det två strategier som utkristalliserat sig och som jag försöker använda lite mer aktivt just nu. Det ena är tacksamhet och det andra är att prata till sig själv på samma snälla sätt som man skulle göra med en vän.

Det klassiska knepet att dagligen formulera vad man har att vara tacksam över hjälper mentalt mot mycket förstås! I det här fallet tänker jag att man genom att rikta fokus på det som finns att vara tacksam över minskar känslan av att alltid behöva jaga efter bättre, efter mer och aldrig vara nöjd. Det är bra som det är. Allt är precis som det ska vara. Tacksamheten kan hjälpa till att överskugga tvivlen över att räcka till och rädslan över att misslyckas. Oftast kommer rådet att skriva ned det man har att vara tacksam över, kanske tre saker varje kväll som en liten ritual innan man ska sova. Just det har aldrig fungerat bra för mig. Det brukar nämligen inte bli av. I stället fungerar det för mig att göra det ofta under dagen. I en situation när jag inte gör något annat utan kan låta tankarna fara fritt - i bilen på väg till jobbet, när jag går för att köpa en lunchsallad, medan jag plockar undan middagen på kvällen, i duschen etc. Och inte bara tre saker utan så många jag kan komma på. Högt och lågt, litet och smått. Så ofta under dagen jag bara kan tänker jag på allt jag har att vara tacksam över!

Det andra är alltså att behandla sig själv på samma snälla sätt som man gör med en vän. Peppa, aldrig ge upp och vara förstående för att man inte riktigt orkar eller lyckas alla gånger. Alltid säga att det är okej, det går bättre nästa gång och du är bra som du är. Inte alls svårt när det gäller en vän! Och så vansinnigt svårt när det gäller en själv. Men jag försöker. När den lilla rösten dyker upp som säger att det inte är bra nog, när ångestkänslan kryper in och försöker stjälpa, då försöker jag se det för vad det är och så svarar jag mig själv på samma sätt som jag skulle gjort till en vän. Det är okej, allt är bra, det räcker. DU räcker.

Med tacksamhet och snälla ord kanske jag sakta men säkert kan sänka kraven. Värt ett försök i alla fall!

det är dags nu

Jag gillar ord! Tycker om att skriva; fundera, formulera och hitta sätt att förmedla tankar, känslor och upplevelser. Både för att berätta för andra men också för att själv förstå. Genom ord gör vi vår värld och verklighet begriplig. Det behöver jag! Det finns mycket i mig själv att utforska och förstå. Jag har  kommit en bit på vägen men har en lång resa kvar.

I bagaget jag fortfarande släpar runt på finns såväl trauman som utmattning. Men det finns också en stor nyfikenhet kring hur man ska ta hand om sitt bagage, släppa av prylar som tynger och samla in nya reseminnen att fylla bagaget med. Jag tänker att den här bloggen ska hjälpa mig på vägen mot ett lite lättare liv. Ett liv där alla delar av mig får plats och ett liv där jag ger mig chansen att läka och hela mig själv.

Det här ska bli min plats för att utforska mitt intresse för hälsa och personlig utveckling. Här ska jag samla pusselbitarna jag hittar för att komma vidare och djupare. Intresset för psykologi och välmående har alltid funnits där men efter trauma och utmattning vill jag mer. Jag vill läka mig själv och jag vill skapa plats för hela mig.

Det är helt enkelt dags nu: hela mig nu.