Jag brottas med väldigt höga krav på mig själv. Tror definitivt inte jag är ensam om det... Det är på något sätt lätt att säga att man inte ska vara så hård mot sig själv, sänka kraven och vara snäll mot sig själv. Men hur gör man? Jag vet ärligt talat inte riktigt. Hade jag vetat hade jag sänkt kraven för länge sen!
Jag har funderat mycket på det här den senaste tiden. För några veckor sedan hände en situation som var jobbig och utlöste en rejäl stressreaktion. Helt klart blev den jobbigare för mig genom min reaktion på det som hände och det blev en viktig väckarklocka för mig när jag sedan undersökte min reaktion närmre. Dagen efter blev det så tydligt varför jag reagerat så starkt på en egentligen ganska liten grej. När jag berättade för en vän om vad som hade hänt så började tårarna nämligen trilla när jag högt formulerade: "Men jag får ju inte göra fel, jag måste hålla ihop och jag måste klara allt. För vad händer om jag tappar greppet, om jag misslyckas..?"
Som ensamstående mamma är det här min akilleshäl. Känslan av att allt hänger på mig, att det är upp till mig att rodda runt oss i en vardag av praktikaliteter och drömmar. Om jag inte klarar det - vem ska då göra det? Till viss del är det här ju en sanning jag inte kommer ifrån. Det är klart att det finns ett skyddsnät runt oss, jag är inte alldeles ensam i vida världen. Jag vet ju det! Samtidigt vet jag att det är någonting jag måste förhålla mig till - jag är ensam förälder till tre barn. Så ser det ut. Känslan det ger mig kan jag dock hantera på olika sätt och behovet av att alltid vara perfekt kan jag jobba med så livet blir lite lättare. Sänka kraven på mig själv, helt enkelt!
När jag funderat på det här ett tag så är det två strategier som utkristalliserat sig och som jag försöker använda lite mer aktivt just nu. Det ena är tacksamhet och det andra är att prata till sig själv på samma snälla sätt som man skulle göra med en vän.
Det klassiska knepet att dagligen formulera vad man har att vara tacksam över hjälper mentalt mot mycket förstås! I det här fallet tänker jag att man genom att rikta fokus på det som finns att vara tacksam över minskar känslan av att alltid behöva jaga efter bättre, efter mer och aldrig vara nöjd. Det är bra som det är. Allt är precis som det ska vara. Tacksamheten kan hjälpa till att överskugga tvivlen över att räcka till och rädslan över att misslyckas. Oftast kommer rådet att skriva ned det man har att vara tacksam över, kanske tre saker varje kväll som en liten ritual innan man ska sova. Just det har aldrig fungerat bra för mig. Det brukar nämligen inte bli av. I stället fungerar det för mig att göra det ofta under dagen. I en situation när jag inte gör något annat utan kan låta tankarna fara fritt - i bilen på väg till jobbet, när jag går för att köpa en lunchsallad, medan jag plockar undan middagen på kvällen, i duschen etc. Och inte bara tre saker utan så många jag kan komma på. Högt och lågt, litet och smått. Så ofta under dagen jag bara kan tänker jag på allt jag har att vara tacksam över!
Det andra är alltså att behandla sig själv på samma snälla sätt som man gör med en vän. Peppa, aldrig ge upp och vara förstående för att man inte riktigt orkar eller lyckas alla gånger. Alltid säga att det är okej, det går bättre nästa gång och du är bra som du är. Inte alls svårt när det gäller en vän! Och så vansinnigt svårt när det gäller en själv. Men jag försöker. När den lilla rösten dyker upp som säger att det inte är bra nog, när ångestkänslan kryper in och försöker stjälpa, då försöker jag se det för vad det är och så svarar jag mig själv på samma sätt som jag skulle gjort till en vän. Det är okej, allt är bra, det räcker. DU räcker.
Med tacksamhet och snälla ord kanske jag sakta men säkert kan sänka kraven. Värt ett försök i alla fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar