När vinden viner utanför

I går drog plötsligt hösten in med regn, rusk och halv storm efter dagar av strålande oktobersol. Det var alldeles omöjligt att sova i natt med vinden som ven och fick balkongerna utanför mitt sovrumsfönster att skallra. Jag var tvungen att flytta över till vardagsrummet för att få lite ro.

I dag har jag inte varit pigg. Kan hända att jag slumrade gott längst bak i aulan under ett av Skolverkets digitala seminarier. Hur kul fortbildningsdagar och nya läroplaner i SFI än är, så kunde jag inte hålla mig vaken..! Jag gillar inte alls känslan av att vara trött.

Att sova har varit så självklart och alldeles oladdat för mig. Inte ens under småbarnsåren var sovandet nån grej, det funkade bara. (Lovar, det fanns en hel del annat som stökade men inte just sovandet...) Man lägger helt enkelt huvudet på kudden och somnar strax efter, lugnt och tungt sover man sen hela natten. Om man är extra trött så är det ju bara att lägga sig lite tidigare och sen vaknar man pigg och utvilad nästa dag. 

Eller? 

Klimakteriet förändrade det här kan man lugnt konstatera. Jag somnar oftast gott men vaknar igen efter någon timme. Vissa nätter kommer jag inte alls ner i djupsömn. Ibland på grund av något yttre, som blåsten, men ibland av helt oklar anledning. Jag kan liksom inte räkna med att en god natts sömn får mig på banan igen. När jag får sova gott vaknar jag lycklig!

Dagen blev ändå en bra sådan. Diskussionerna med kollegorna var roligare än förväntat, utelunchens rostade blomkål med hummus fantastiskt god, solen var tillbaka och vi fick kärleksmums till eftermiddagsfika. Snart beger jag mig till gymmet en stund och jag tror faktiskt vinden har mojnat där ute.

Håll tummarna att natten som kommer blir en djupsovarnatt!

Tiden, åh tiden

Vad den flyger iväg, den där tiden! Dagarna går i rasande fart. Redan drygt en vecka sen vi strosade på Hampsteads gator med laptopen i axelremsväskan. Två veckor sen den timslånga fikan med Maria (och typ 34 år sen vi fikade ihop den första av tusentals timmar, herregud!). En månad sen den fruktlösa svampjakten i skogen som gjorde mig så besviken eftersom suget efter kantarelltoast var akut. Däremellan så många små ögonblick av det där som väl är livet. Alla dagar som går.

Hur kan man stoppa tiden??

Eller nä förresten, det vill jag ju inte. Jag vill inte alls stoppa den. Det finns så mycket som jag längtar efter, så mycket roligt jag ser fram emot. Jag välkomnar att tiden går och gärna inte i snigelfart.

Det jag däremot har problem med är känslan av att livet rinner mellan fingrarna. Att dagarna bara går och plötsligt har det gått en dag, en vecka, ett år och jag hänger inte med. Jag vet inte vart tiden tog vägen. Det tycker jag är jobbigt. 

Så, vad gör man då? Jag har grubblat en del på det där sista tiden. Och kommer hela tiden tillbaka till att det är den medvetna närvaron som gör skillnaden. Att livet tillåts leva just här och nu och att stunden som är, helt enkelt uppmärksammas och inte bara blir en i raden av oändliga, omedvetna, förglömliga ögonblick. Att de så ofta som möjligt tillåts bli oförglömliga i medvetandet. Så himla enkelt och så himla svårt.

Och dessutom kanske att de skrivs ner. Får plockas upp och bli till ord som formas kring det som är och just varit. Det upplevda och det tänkta. Så nu är jag här igen. Driven av att formulera och skriva fram mina tankar. Det blir roligt! 

Hej igen och på återseende snart...