Vad den flyger iväg, den där tiden! Dagarna går i rasande fart. Redan drygt en vecka sen vi strosade på Hampsteads gator med laptopen i axelremsväskan. Två veckor sen den timslånga fikan med Maria (och typ 34 år sen vi fikade ihop den första av tusentals timmar, herregud!). En månad sen den fruktlösa svampjakten i skogen som gjorde mig så besviken eftersom suget efter kantarelltoast var akut. Däremellan så många små ögonblick av det där som väl är livet. Alla dagar som går.
Hur kan man stoppa tiden??
Eller nä förresten, det vill jag ju inte. Jag vill inte alls stoppa den. Det finns så mycket som jag längtar efter, så mycket roligt jag ser fram emot. Jag välkomnar att tiden går och gärna inte i snigelfart.
Det jag däremot har problem med är känslan av att livet rinner mellan fingrarna. Att dagarna bara går och plötsligt har det gått en dag, en vecka, ett år och jag hänger inte med. Jag vet inte vart tiden tog vägen. Det tycker jag är jobbigt.
Så, vad gör man då? Jag har grubblat en del på det där sista tiden. Och kommer hela tiden tillbaka till att det är den medvetna närvaron som gör skillnaden. Att livet tillåts leva just här och nu och att stunden som är, helt enkelt uppmärksammas och inte bara blir en i raden av oändliga, omedvetna, förglömliga ögonblick. Att de så ofta som möjligt tillåts bli oförglömliga i medvetandet. Så himla enkelt och så himla svårt.
Och dessutom kanske att de skrivs ner. Får plockas upp och bli till ord som formas kring det som är och just varit. Det upplevda och det tänkta. Så nu är jag här igen. Driven av att formulera och skriva fram mina tankar. Det blir roligt!
Hej igen och på återseende snart...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar