Vad är personlig utveckling egentligen?

Så länge jag tänkt att personlig utveckling handlar om att bli en bättre människa. Lite smartare, lite snyggare, lite roligare, lite mer organiserad, lite spontanare, lite klokare, lite gladare, lite piggare. Självkännedom, självledarskap, intuition och pannben i något slags mix som leder utvecklingen framåt. Om jag blir en bättre människa blir mitt liv per automatik bättre.

Men det är ju alldeles fel! Det är faktiskt inte alls vad personlig utveckling handlar om.

Personlig utveckling handlar om att mer och mer närma oss den person vi verkligen är. Utan de lager av förväntningar som lagts på oss av oss själva och omgivningen. Personlig utveckling handlar om att vara i samklang med sig själv genom situationer, tillstånd och livets skiftande faser. Vem är jag nu? Vad vill jag? Vad behöver jag? 

Att lyssna till sig själv, respektera sig själv och stå upp för sig själv så att livet just jag lever blir mitt. Varken bättre eller sämre. Det är vad personlig utveckling handlar om.

 

Ett tomt rum

I min lägenhet finns nu ett tomt rum. Eller, tomt är kanske fel ord. En kvarlämnad byrå, alldeles för många påsar med urvuxna kläder nedburna från vinden som ska sorteras, en strykbräda och en stol står därinne just nu. 

Men ändå, det är tomt. 

Väggarna är kala och avslöjar fem år av tonårsrumsslitage. Rullgardinen hänger på sned. Och mitt äldsta lilla stora barn bor inte där längre. Hon har flyttat hemifrån! 

I väg till Göteborg tillsammans med pojkvännen, till en jättefin andrahandstvåa och studier på Chalmers som startar snart. Allt är precis som det ska vara. Väldigt bra till och med!

Men ändå, det är tomt.

Snart ska dock väggarna få sig en omgång färg, en ny säng ska inhandlas och gardinstången rätas upp. För jag får äntligen ett eget sovrum! Det är på tiden.

Snart är jag redo att ta tag i det. Snart. Men först ska jag åka till Göteborg och hälsa på! Min lilla stora unge.

Vid samma flod igen

Jag går med snabba steg från tunnelbanan. Isande vindar runt öronen och jag ångrar att jag lämnade mössan i hallen. Men kaffen i handen är varm och så fort jag är framme ska jag ta fram smörgåsarna jag bredde i morse. Vört med ost och mâche. En plötslig pang av glädje i bröstet. Allt är precis rätt, just nu, i den här stunden. Isande vindar, varmt kaffe och snabba steg på en gångväg jag inte brukar gå.

Jag är på väg till seminarium på universitetet. Trots min fil mag i pedagogik och 90 hp i svenska som andraspråk kan jag inte få en lärarexamen utan att läsa in några kurser på lärarprogrammet. Så jag gör det nu, parallellt med mitt jobb på SFI. Till sommaren är jag klar och då har jag tre utbildningar att falla tillbaka på - magisterexamen i pedagogik, lärare i sva och återhämtningsterapeut. Misstänker att det kommer bli ännu fler utbildningar framöver för jag gillar ju att studera! Få läsa in mig på forskning och teorier, lyssna till resonemang och slutsatser, diskutera med andra och skriva fram mina tankar om ämnen. De här dagarna jag har på universitet är faktiskt inte alls jobbiga utan ett välkommet avbrott i arbetsvardagen.

Jag har tänkt mycket på sistone på hur livet går i cirklar. Hur situationer, platser och sammanhang återkommer. Och hur det är precis som sist och samtidigt helt annorlunda. Det sägs att man inte kan kliva ned i samma flod två gånger och det stämmer nog. Förut tolkade jag det som att det var för att floden var annorlunda och omständigheterna därför inte desamma. Nu tänker jag snarare att det är för att man själv förändras. Såklart är det båda. 

Men häftigt är det att återkomma och upptäcka att allt är precis som förut och samtidigt helt annorlunda, på en och samma gång. Det har varit en hel del sådant på sista tiden. Att vara tillbaka på universitet, att leda en helgkurs i teater, att träffa tjejgänget från korridoren i Lund. Hur snabbt man glider tillbaka in i en roll, ett sammanhang, en trygghet. Sådant vi tror aldrig kommer ske igen händer plötsligt och vi är tillbaka vid floden igen. 

Jag har tänkt mycket på hur livet går i cirklar och det gör mig glad! Livet är spännande med alla svängar, omvägar och upp- och nedförsbackar som tar oss både till nya platser och tillbaka till gamla. Och just nu är jag bara väldigt tacksam för allt jag får vara med om och nyfiken på vad som väntar.

När språket saknas

Jag såg en sån fin poesiföreställning häromkvällen - Lo Ragnar & Nino som turnerar runt med Riksteatern. Ungefär sju personer satt i publiken och det är en historia för sig varför inte fler kom - det är trots allt en stad med drygt hundra tusen invånare? I alla fall. Jag är oerhört glad att jag var där. 

Föreställningen var i två akter med helt olika uttryck. Nino Mick gestaltade Lucifer och talade fram en poetisk berättelse om att växa upp i helvetet. Om och om igen återkom frasen att det inte finns något språk i helvetet och det där tog tag i mig. Kanske extra mycket eftersom jag dagligen möter människor som kämpar med att erövra ett nytt språk. Men det här handlade liksom inte om språk som i svenska eller franska. Det var något annat. 

Det handlade om att växa upp där det inte finns någon möjlighet att uttrycka sig. Där det inte finns utrymme till olika känslor och där ingen finns att spegla ett litet barn som försöker förstå sin omvärld och alla känslor som trängs i kroppen. Vad gör det med en människa? Vad händer när vi inte har en egen röst eller får en möjlighet att utforska hela oss? Vad händer när ingen förstår eller ens vill lyssna när vi försöker förmedla oss själva?

Mina SFI-elever pratar om svenska språket som en nyckel in i det svenska samhället och det är helt sant. Men det är också, och kanske allra mest, så att språket är nyckeln in i oss själva och in i förståelsen om vem vi är och vad världen runt omkring oss är. Och då menar jag återigen inte språket som i svenska eller franska, nej jag menar språket i en så mycket vidare bemärkelse där även det ordlösa språket uttrycks och förstås av oss själva och andra omkring oss. Känslor, förnimmelser, intuition, blickar och beröring. 

Jag har tänkt så mycket på det här med hur språket hänger ihop med oss själva och vår förmåga att vara hela människor sedan föreställningen. Att förneka människor tillgång till språk är verkligen ett helvete. 

Det värsta är att jag tror vi också gör det mot oss själva. Vi tillåter oss inte att utforska varken ordens, känslornas eller kroppens språk. Det ska gå fort, fort och vara effektivt. Det gör nog mer skada än vad vi förstår. Kanske behöver vi skapa mer tid för utforskandet av just språk och dess uttryck för att utvecklas som människor. Hitta såväl orden som det ordlösa för att uttrycka oss och för att förstå varandra. Men är vi beredda att lyssna? Jag tänker att jag i alla fall vill försöka.

Hittar tillbaka hit

Jag har krupit upp i soffan med korslagda ben och datorn i knät. En mugg te står bredvid och kallnar sakta mellan de få klunkarna jag kommer ihåg att ta när tankarna rör sig mot annat. Ord. Innevarande känslor. Utanför de stora fönstren ett ihärdigt höstregn och jag hör hur bilarna på gatan nedanför fräser genom vattenpölarna. Ett doftljus är tänt och känslan i mig är lugn. Det finns ingen annanstans jag hellre vill vara. 

Det är så tydligt inom mig att jag står på randen till något nytt. En livsfas håller på att gå över i nästa. Tre älskade barn växer upp och min mammaroll förändras. Fortfarande bor de hemma förstås; de två yngre går gymnasiet och den äldsta som nyss tog studenten har ännu inte lämnat boet helt. Ändå. Så stor skillnad det har blivit. Så mycket tid och utrymme som har frigjorts till mig och det jag vill göra. Det är häftigt med livsfaser. Hur vi kan förändras med dem - om vi tillåter det. 

Så, vad vill jag göra? Det som är så spännande är att jag inte riktigt vet! Jag är pirrigt förväntansfull. Men jag dras till kultur och kreativa uttryck: teatern som var en så stor del av min uppväxt, men också konst. Se konstutställningar och kanske prova att måla själv. Och så skrivande. Jag längtar efter att formulera mig i ord och skriva fram mina tankar. Huvudet är fullt av dem! Så jag återkommer till den här platsen. Hej och på återseende snart!

Skaffa och göra sig av med?

Vi är ofta fast i ett tänkande som handlar om att vi har olika saker. Vi skaffar dem eller försöker göra oss av med dem, aldrig riktigt nöjda. Alltifrån arbeten, bostäder, kläder till vanor och rutiner. När vi ser något vill vi direkt ha det - vi vill plocka de vackra blommorna på ängen, fotografera solnedgången, köpa den snygga tröjan, renovera köket. 

Allt det vi har kan vi också förlora. Det skapar en rädsla. Vi är så rädda att förlora det vi har. Ofta är vi till och med så rädda att vi stannar i något som skaver i stället för att gå vidare in något nytt, vi vågar inte följa hjärtat. Vi ser det inte ens som rädsla utan kanske kallar det för förnuft eller klokhet - "man vet vad man har men inte vad man får".

Fast, kanske är det här envisa synsättet egentligen meningslöst? Bortom det här tänkandet av att ha, skaffa och göra sig av med så finns det nämligen något som är beständigt. I vårt inre finns ett Jag som går bortom allt det vi har. Vår inre kärna som bara är och som vi aldrig skaffat och därför aldrig kan förlora. 

När vi hittar in och lär känna vårt innersta Jag så blir vi fria på ett nytt sätt. Där existerar ingen rädsla att förlora något. Då kan vi agera utifrån vad vi vill i livet, agera ur en glädje och nyfikenhet som baseras på kärlek och inte rädsla. 

Såklart kan vi både skaffa och göra oss av med saker, vanor och roller för att det är roligt, för att vi vill! Men vi kan leva med en öppen hand utan att krampaktigt försöka styra. Vara i nuet, precis som det är, trygga med att vårt Jag kan vi aldrig förlora.

Släppa taget

Att ta sig framåt i processen efter utmattning är som att skala en lök. Lager för lager pillas bort. Det handlar inte så mycket om att lära sig nya saker egentligen, inte om att skaffa ny kunskap eller tänka ut vem man är. I stället handlar det om att släppa taget om allt det vi tror är "sant", inte hålla så hårt i hur det är eller borde vara, sluta kontrollera oss själva och världen omkring. Genom att släppa taget skapas utrymme för oss att höra vår inre röst och på så sätt komma i kontakt med vår egen inre sanning.

Släppa taget och känna tillit är svårt för mig. Jag har levt så otroligt mycket i mitt huvud och trott att jag ska tänka ut allting. Jag hade en plan a, b, c, d och oftast en e i beredskap för vad som skulle kunna hända. Det gav mig förstås en känsla av kontroll men var samtidigt uttröttande. "Du är så mycket i ditt huvud, du behöver landa i din kropp också", sa en terapeut till mig redan för flera år sedan. Men jag visste ärligt talat inte något annat och förstod inte alls vad hon menade. 

Jag är långt ifrån klar i min process - det finns en hel del lager av min lök kvar! Sakta men säkert kommer jag ändå närmre min inre sanning om vem jag är och vad jag vill, vad som är viktigt på riktigt för mig. Mer och mer släpper jag taget och känner tillit till att allt är precis som det ska vara, just nu. Jag kan inte tänka ut eller forcera fram något, livet blir inte enklare och bättre av att jag försöker kontrollera det. Snarare tvärtom.

Kanske känner du igen dig i att vara alldeles för mycket i huvudet men inte veta hur man landar i kroppen? Prova då att försöka stanna upp och stilla dig själv en liten stund. Dra några djupa andetag, långsamt, och känn efter hur det känns inne i dig. Lägg märke till tankarna som snurrar där inne men fäst dig inte vid dem, låt dem bara vara där som ett bakgrundssorl. Hitta några ord som hjälper dig att släppa taget och upprepa dem i takt med andetagen. Det kan vara "allt är okej" "allt är precis som det ska vara" "här och nu" "jag släpper taget" - vad som helst egentligen som känns rätt för dig. 

Det räcker faktiskt långt att göra det här lilla. Att återkomma till att stanna upp i stillhet en liten stund och känna inåt, få syn på tankarna som snurrar och släppa taget om dem. Att lyssna inåt i sig själv, vad som finns det bortom de snurrande tankarna. Kanske känner du ingenting, kanske förnimmer du en liten viskning. Med träning kommer du att uppmärksamma mer och mer, jag lovar! 

Du kan också visualisera att du fysiskt släpper taget. Det kan vara i form av stenen på axlarna som lyfter, tankarna som löser upp sig som bubblor i champagneglaset, händerna som öppnar och släpper taget. Gör bilden i ditt inre så tydlig du kan och gå in i känslan fysiskt. Jag gör det ofta när jag promenerar hem från jobbet och det hjälper mig mycket att kunna släppa jobbtankarna och slippa ha dem snurrandes i huvudet. Jag gör det också ofta när jag lagt mig för att sova och då somnar jag så gott! Det kan låta knäppt men jag rekommenderar dig verkligen att prova.

Meditation

Första gången jag förväntades meditera var på en yogakurs jag gick när jag var drygt 20 år. Jag hade förstås hört om meditation tidigare och tyckte det var lite fascinerande, men för egen del var det inget jag lockades av att göra. Tvärtom, sånt slöseri med tid! Jag var mitt uppe i livssnurren med första heltidsjobbet och massor att göra. Jag ägnade meditationsstunden åt att skapa långa mentala att-göra-listor och tyckte jag var lite smartare än de andra som ju "inte gjorde nånting" på en lång stund.... Jag var ju i alla fall produktiv! Poängen med meditation gick mig rakt över huvudet.

Men vad är egentligen meditation? Det är ju faktiskt inte att tömma huvudet helt på tankar och sitta tom och göra ingenting. Det är inte heller något mystiskt, heligt tillstånd som är exklusivt för en liten skala människor som klarar att vigt sitta blickstilla i timmar med korslagda ben.

Meditation är i allra högsta grad aktivt och något som alla kan göra, det är en träning för sinnet. Genom att fokusera på något, t ex vårt andetag eller ett mantra, så tränar vi sinnet att släppa allt det andra och på så sätt skapa ett lugn. Tankar kommer fortfarande att ploppa upp, det blir inte tyst när vi mediterar, men vi går inte igång på alla tankar som snurrar utan vi skapar i stället en stilla plats inom oss. En sorts medveten närvaro där vi på samma gång är avslappnade och aktiva.

När det gäller återhämtning så är meditation verkligen en av nycklarna eftersom den hjälper oss att stanna upp och hitta lugnet, stilla tankarna som rusar och att närma oss den inre rösten som annars har svårt att slå igenom bruset.

Har du själv en meditationsrutin? Jättebra i så fall! För mig är det som funkar bäst att meditera en eller ett par gånger under dagen till en vägledd meditation. Jag använder mig av appar och har hittat några favoriter som jag återkommer till. Ibland är det bara fem minuter, ibland uppåt en halvtimme. Jag sätter mig på lunchen på jobbet eller på eftermiddagen när orken dippar i stället för att ta en extra kaffe. Många gånger har jag blivit förvånad över hur hela mitt fokus skiftar efter de där minutrarna och hur mycket bättre jag mår. 

Meditation behöver inte heller vara mer komplicerat än att vi stannar upp och fokuserar på vårt andetag en kort stund. Följer luftens väg ner i lungorna och sedan upp och ut igen. Känner luften som rör sig och fokuserar på det. Några sådana andetag och du har mediterat!

När ångesten river

Söndag morgon och jag vaknar med ångest. Kan inte sätta fingret riktigt på vad det är och varför men det river i kroppen. Tror jag har drömt något men får inte fatt på vad det handlade om, vet bara att känslan dröjer sig kvar. 

Öppnar telefonen och scrollar instagram. En blandning av människor jag känner och människor jag bara följer visar glimtar ur sitt liv och alla verkar ha njutit kräftskivor och födelsedagskalas, helgresor och goda middagar med vänner och familj. Alla har så roligt och gör saker tillsammans och här ligger jag ensam, trött. Jag sjunker djupare ner och känslor av ensamhet och otillräcklighet tränger fram. 

Plötsligt hör jag min dotters röst från igår, när hon berättade om något en kompis skulle göra: "Dom är en sån där familj som gör saker tillsammans". I hennes röst fanns bara ett konstaterande, det var bara en kommentar i förbifarten. Men i mina öron fortsätter det att eka: En sån där familj som gör saker tillsammans. En sån där familj som vi inte är. Och det är mitt fel för att jag inte duger som mamma. 

Mitt liv blev på så många sätt inte alls som jag tänkte mig. Jag vet att jag inte är ensam om känslan! Alla drömmar, storslagna planer och förhoppningar som kraschar när livet tar andra vändningar eller som helt enkelt aldrig blir av. Var det bara det här? Det kan handla om karriären, relationerna, bostaden eller något annat. För mig är det familjelivet. Jag skulle ha en stor familj med stark gemenskap, där man hänger med varandra och gör saker ihop. När barnen var mindre hängde vi jämt. Nu? Tre tonåringar som helst tar maten in till sitt rum och äter själva, väljer kompisarna framför familjen och där alltid någon hittar ett sätt att starta en konflikt om vi väl gör något ihop. 

När jag skriver det här inser jag att det förmodligen är ganska normalt! Tonåringar ska frigöra sig från sin familj, ska välja frihet och hitta sina egna vägar. Det hör till. Jag är också ensam förälder och det är ett tungt lass att dra både vardag och dessutom hitta på roliga familjeaktiviteter. Vi har en bra vardag och ibland till och med trevliga stunder tillsammans, oftast när det bara får uppkomma spontant. Det är i mig känslan av otillräcklighet lever och mina tankar ältar berättelsen om att jag är en dålig mamma som inte duger.

Det har blivit eftermiddag och jag sitter vid köksbordet med en god kaffe bredvid. Ångesten river inte lika starkt. Jag har blivit bättre på att möta den, har fler verktyg att ta till. Det betyder inte att jag slipper undan! Men det betyder att jag inte låter den dra ner mig lika starkt. Vi har alla olika typer av triggers och konstruerade berättelser som spökar men oavsett vad det är så finns några knep att ta till för att hejda ångesten att spinna vidare. Jag vill gärna dela med mig här ifall det kan hjälpa någon annan.

Det första jag gjorde i morse när jag insåg att ångesten bottnade i min berättelse om att jag inte duger som mamma, var att stänga ner Instagram och lägga bort telefonen. Att jämföra sig med andra är aldrig en bra idé och när väl jämförelsen triggat otillräcklighetskänslorna blir det en snabb spiral rakt ner i mer ångest. Jag har låtit telefonen vara hela dagen.

Sedan mötte jag mina tankar och känslor. Att försöka komma undan dem blir bara kontraproduktivt och det hjälper inte att försöka undvika dem (det var ju det jag gjorde först med mitt scrollande på instagram...). Inte heller hjälper det att försöka ändra dem genom att tänka mer positivt eller liksom prata sig själv tillrätta. I stället behöver vi möta tankarna precis som de är. 

Vi har alla två delar i vår tankeverksamhet: tankarna vi tänker (som vi ofta tar för "sanning") och den andra delen som betraktar våra tankar. När vi tar rollen som Betraktaren kan vi se våra tankar för vad de är - berättelser som inte nödvändigtvis är "sanna". Vi kan se att de finns där men de tappar makten över oss. Försök alltså att helt enkelt konstatera vad det är du tänker, inte förändra utan bara synliggöra, och sedan skapa distans genom att till exempel säga till dig själv: Nämen, hej Berättelsen om otillräcklighet. Nu är du här igen och tänker tankar som att jag inte duger som mamma eller att andra har mycket roligare familjeliv. På det här sättet låter vi tankarna bara finnas där men de släpper sin makt över oss.

Resten av dagen har jag varit lite extra snäll mot mig själv. Gjorde en god frukost med favoritmarmeladen, tog en lång varm dusch som jag avslutade med att riktigt iskallt vatten, plockade lite härhemma och gjorde fint. Ångesten har lurat i bakgrunden, men jag har helt enkelt låtit den vara där. Accepterat att just idag spelar de här tankarna upp men försökt att inte fästa alltför mycket vikt vid dem. 

Och nu sitter jag här vid köksbordet. Kaffet är uppdrucket, och jag har skrivit av mig. Känner hur det sista av ångesten lättar och släpper taget. Att skriva ner vad som rör sig i tankarna är nämligen ytterligare ett sätt att skapa distansen, som får oss att se vad vi egentligen berättar. Samma sak om vi pratar av oss med någon så vi kan höra oss själva, höra vad det är vi berättar.

För kom ihåg det - det är just berättelser, något våra tankar konstruerat och som ger oss ångest eftersom vi tar det som sanning. Skapar vi distansen kan tankarna i stället bli som en dålig film som står på i bakgrunden, något som finns där men som vi inte bryr oss så mycket om. Ångesten försvinner inte helt men den släpper sin makt över oss, sakta men säkert.

Hur upplevda hot leder till stress

 När vi utsätts för ett hot så reagerar hela kroppen instinktivt för att kunna möta hotet. Oavsett om vi ska "fly" eller "fäkta" så behöver kroppen mobilisera sina resurser vilket bland annat innebär att musklerna blir på helspänn, sinnena skärps och matsmältningen går ner på ett minimum. 

Superviktigt förstås när det finns ett tydligt yttre hot som vi måste möta! Inte lika lyckat för oss när det finns en mängd upplevda hot av olika slag runt omkring oss och vi hamnar i ett ständigt beredskapsläge. Särskilt när det är sådant vi varken kan springa ifrån eller slåss emot. Det är det här vi menar när vi pratar om kort- och långvarig stress.

Det luriga är att hoten som stressar kan komma både utifrån och inifrån oss själva i våra tankar. Men kroppen förstår inte skillnaden, ett hot är ett hot oavsett om det handlar om ett lejon på savannen eller krav på oss som vi upplever som omöjliga att klara. 

Våra egna tankar är faktiskt ofta grunden till stressen vi upplever. Hur vi reagerar och tänker kring en situation påverkar i allra högsta grad hur stressade vi blir. Vår förmåga att släppa det som är jobbigt avgör också hur vi sedan kan återhämta oss mellan olika hot och stressfyllda situationer. 

Vi kan ofta tycka det är förståeligt att vi blir stressade om det finns något yttre vi kan visa på - ett fullspäckat schema, hög arbetsbelastning, skilsmässa eller krig. Det är inte lika lätt att se att vi faktiskt kan bli stressade även om det yttre verkar lugnt, om det i vårt inre pågår ett kaos med tankar som leder till stress. Kroppen reagerar nämligen ändå precis likadant. Många av oss går med ett ständigt stresspåslag just för att vi är så mycket i våra huvuden, i våra tankar.

En viktig nyckel för att bromsa kroppens stressreaktioner är insikten om att tankar kan hoppa från dåtid till framtid men att kroppen alltid befinner sig i nuet. Så oavsett om vi oroar oss för ett katastrofscenario i framtiden eller ältar en jobbig händelse i det förflutna så reagerar kroppen ändå som att det händer just nu och alla processer för att fly eller fäkta drar igång. Förstå hur lätt det är att ständigt gå runt med ett stresspåslag då! 

Framöver kommer jag att skriva om olika sätt att hitta återhämtning genom att stilla tankarna och vara mer i nuet. På så sätt kan stressen och dess effekter regleras och vi hjälper kroppen att hitta lugnet vi så väl behöver. 

Varför blir vi utmattade?

Utmattning är en av vår tids absolut vanligaste folksjukdomar. Vi saknar verkligen inte information om vad som händer vid för mycket stress och hur viktigt det är med återhämtning. Ändå blir fler och fler utmattade. Hur kommer det sig egentligen att så många trillar dit? Och hur kommer det sig att det tar så lång tid efter att vi insjuknat innan vi känner oss friska och som vanligt igen? Om vi nu någonsin gör det. För vi kan förstås inte gå tillbaka till den vi var innan vi blev sjuka, just för att en del i problematiken är att vi då hade beteende- och tankemönster som ledde oss in i utmattningen. Att bara vila sig ur en utmattning räcker inte. Det vi måste göra är att hitta nya vägar och förhållningssätt som fungerar bättre för oss.

Inom återhämtningsterapin pratar vi om orsaken bakom orsaken. För visst är det så att orsaken ligger djupare än att att det är en hög arbetsbelastning på jobbet, att livspusslet innehåller för många bitar eller att vi blir stressade i en högteknologisk värld som kräver ständig uppkoppling. Allt det här kan förstås vara utlösande orsaker till utmattningen men det finns alltid orsaker bakom orsaken som vi till en början inte ser, kanske inte ens vill se eftersom det är så förknippat med vår identitet. En sak är i alla fall säker och det är att utmattning inte på något sätt har med lathet att göra. 

I vardagen styrs vi till stor del av vår autopilot som är våra invanda sätt att göra saker, tänka tankar och hantera livet. Vi bara gör utan att reflektera över hur och varför och ifall det egentligen är det lämpligaste sättet i den givna situationen. Om vi inte hade autopiloten skulle alldeles för mycket energi gå åt till att tolka varenda liten situation och det är såklart inte hållbart. Problem kan dock uppstå om vår autopilot inte gör de bästa valen för oss. Och så är det väldigt ofta! Under livet lägger vi oss till med olika vanor och vi lär oss att se på oss själva och världen utifrån vissa antaganden som sedan styr våra tankar och beteenden. Antaganden som många gånger kommer ur dålig självkänsla och upplevda förväntningar utifrån.

Men det går att lära om! Vi kan skapa nya vanor och tankar som får gå på autopilot, välja andra sanningar som blir våra grundantaganden och därigenom få ett mer hållbart sätt att leva. Det krävs dock att vi vågar gå ett steg djupare och titta på orsaken bakom orsaken, att vi vågar ifrågasätta den vi tycker att vi är och som utgjort vår identitet. Då kan vi gå framåt och faktiskt skapa det liv vi vill leva - och också orka leva det...