När språket saknas

Jag såg en sån fin poesiföreställning häromkvällen - Lo Ragnar & Nino som turnerar runt med Riksteatern. Ungefär sju personer satt i publiken och det är en historia för sig varför inte fler kom - det är trots allt en stad med drygt hundra tusen invånare? I alla fall. Jag är oerhört glad att jag var där. 

Föreställningen var i två akter med helt olika uttryck. Nino Mick gestaltade Lucifer och talade fram en poetisk berättelse om att växa upp i helvetet. Om och om igen återkom frasen att det inte finns något språk i helvetet och det där tog tag i mig. Kanske extra mycket eftersom jag dagligen möter människor som kämpar med att erövra ett nytt språk. Men det här handlade liksom inte om språk som i svenska eller franska. Det var något annat. 

Det handlade om att växa upp där det inte finns någon möjlighet att uttrycka sig. Där det inte finns utrymme till olika känslor och där ingen finns att spegla ett litet barn som försöker förstå sin omvärld och alla känslor som trängs i kroppen. Vad gör det med en människa? Vad händer när vi inte har en egen röst eller får en möjlighet att utforska hela oss? Vad händer när ingen förstår eller ens vill lyssna när vi försöker förmedla oss själva?

Mina SFI-elever pratar om svenska språket som en nyckel in i det svenska samhället och det är helt sant. Men det är också, och kanske allra mest, så att språket är nyckeln in i oss själva och in i förståelsen om vem vi är och vad världen runt omkring oss är. Och då menar jag återigen inte språket som i svenska eller franska, nej jag menar språket i en så mycket vidare bemärkelse där även det ordlösa språket uttrycks och förstås av oss själva och andra omkring oss. Känslor, förnimmelser, intuition, blickar och beröring. 

Jag har tänkt så mycket på det här med hur språket hänger ihop med oss själva och vår förmåga att vara hela människor sedan föreställningen. Att förneka människor tillgång till språk är verkligen ett helvete. 

Det värsta är att jag tror vi också gör det mot oss själva. Vi tillåter oss inte att utforska varken ordens, känslornas eller kroppens språk. Det ska gå fort, fort och vara effektivt. Det gör nog mer skada än vad vi förstår. Kanske behöver vi skapa mer tid för utforskandet av just språk och dess uttryck för att utvecklas som människor. Hitta såväl orden som det ordlösa för att uttrycka oss och för att förstå varandra. Men är vi beredda att lyssna? Jag tänker att jag i alla fall vill försöka.