Skolskjutningen i Örebro förra veckan tog mig hårt. Det kom så nära fastän jag egentligen inte var direkt berörd alls. Men Örebro är min hemstad. Och jag jobbar på SFI på Komvux i en stad inte långt därifrån. Så det kom så nära, det hände rakt i det som också är min vardag.
Så många andra människor var direkt berörda. Deras familj, vän, skola och arbetsplats togs ifrån dem på en lunchrast. På en plats som ska vara trygg och full av framtidstro. Men vem försöker vi lura. Sverige har blivit hårt, så himla hårt.
Varför? Kommer vi nånsin få veta? Ännu har vi inte fått någon förklaring och den kommer kanske aldrig heller. Vi vill det förstås men det kanske inte ens är möjligt. Världen och livet är sällan så svartvitt som vi vill få det till. Inte människor heller. Oavsett motiv, slump eller avsikt så hände det och vi som är kvar ska hitta delvis nya sätt att navigera i en värld som är ännu lite svartare. Direkt berörda eller inte.
Kan inte vi alla bara vara snälla mot varann?
