Vid samma flod igen

Jag går med snabba steg från tunnelbanan. Isande vindar runt öronen och jag ångrar att jag lämnade mössan i hallen. Men kaffen i handen är varm och så fort jag är framme ska jag ta fram smörgåsarna jag bredde i morse. Vört med ost och mâche. En plötslig pang av glädje i bröstet. Allt är precis rätt, just nu, i den här stunden. Isande vindar, varmt kaffe och snabba steg på en gångväg jag inte brukar gå.

Jag är på väg till seminarium på universitetet. Trots min fil mag i pedagogik och 90 hp i svenska som andraspråk kan jag inte få en lärarexamen utan att läsa in några kurser på lärarprogrammet. Så jag gör det nu, parallellt med mitt jobb på SFI. Till sommaren är jag klar och då har jag tre utbildningar att falla tillbaka på - magisterexamen i pedagogik, lärare i sva och återhämtningsterapeut. Misstänker att det kommer bli ännu fler utbildningar framöver för jag gillar ju att studera! Få läsa in mig på forskning och teorier, lyssna till resonemang och slutsatser, diskutera med andra och skriva fram mina tankar om ämnen. De här dagarna jag har på universitet är faktiskt inte alls jobbiga utan ett välkommet avbrott i arbetsvardagen.

Jag har tänkt mycket på sistone på hur livet går i cirklar. Hur situationer, platser och sammanhang återkommer. Och hur det är precis som sist och samtidigt helt annorlunda. Det sägs att man inte kan kliva ned i samma flod två gånger och det stämmer nog. Förut tolkade jag det som att det var för att floden var annorlunda och omständigheterna därför inte desamma. Nu tänker jag snarare att det är för att man själv förändras. Såklart är det båda. 

Men häftigt är det att återkomma och upptäcka att allt är precis som förut och samtidigt helt annorlunda, på en och samma gång. Det har varit en hel del sådant på sista tiden. Att vara tillbaka på universitet, att leda en helgkurs i teater, att träffa tjejgänget från korridoren i Lund. Hur snabbt man glider tillbaka in i en roll, ett sammanhang, en trygghet. Sådant vi tror aldrig kommer ske igen händer plötsligt och vi är tillbaka vid floden igen. 

Jag har tänkt mycket på hur livet går i cirklar och det gör mig glad! Livet är spännande med alla svängar, omvägar och upp- och nedförsbackar som tar oss både till nya platser och tillbaka till gamla. Och just nu är jag bara väldigt tacksam för allt jag får vara med om och nyfiken på vad som väntar.

När språket saknas

Jag såg en sån fin poesiföreställning häromkvällen - Lo Ragnar & Nino som turnerar runt med Riksteatern. Ungefär sju personer satt i publiken och det är en historia för sig varför inte fler kom - det är trots allt en stad med drygt hundra tusen invånare? I alla fall. Jag är oerhört glad att jag var där. 

Föreställningen var i två akter med helt olika uttryck. Nino Mick gestaltade Lucifer och talade fram en poetisk berättelse om att växa upp i helvetet. Om och om igen återkom frasen att det inte finns något språk i helvetet och det där tog tag i mig. Kanske extra mycket eftersom jag dagligen möter människor som kämpar med att erövra ett nytt språk. Men det här handlade liksom inte om språk som i svenska eller franska. Det var något annat. 

Det handlade om att växa upp där det inte finns någon möjlighet att uttrycka sig. Där det inte finns utrymme till olika känslor och där ingen finns att spegla ett litet barn som försöker förstå sin omvärld och alla känslor som trängs i kroppen. Vad gör det med en människa? Vad händer när vi inte har en egen röst eller får en möjlighet att utforska hela oss? Vad händer när ingen förstår eller ens vill lyssna när vi försöker förmedla oss själva?

Mina SFI-elever pratar om svenska språket som en nyckel in i det svenska samhället och det är helt sant. Men det är också, och kanske allra mest, så att språket är nyckeln in i oss själva och in i förståelsen om vem vi är och vad världen runt omkring oss är. Och då menar jag återigen inte språket som i svenska eller franska, nej jag menar språket i en så mycket vidare bemärkelse där även det ordlösa språket uttrycks och förstås av oss själva och andra omkring oss. Känslor, förnimmelser, intuition, blickar och beröring. 

Jag har tänkt så mycket på det här med hur språket hänger ihop med oss själva och vår förmåga att vara hela människor sedan föreställningen. Att förneka människor tillgång till språk är verkligen ett helvete. 

Det värsta är att jag tror vi också gör det mot oss själva. Vi tillåter oss inte att utforska varken ordens, känslornas eller kroppens språk. Det ska gå fort, fort och vara effektivt. Det gör nog mer skada än vad vi förstår. Kanske behöver vi skapa mer tid för utforskandet av just språk och dess uttryck för att utvecklas som människor. Hitta såväl orden som det ordlösa för att uttrycka oss och för att förstå varandra. Men är vi beredda att lyssna? Jag tänker att jag i alla fall vill försöka.