Släppa taget

Att ta sig framåt i processen efter utmattning är som att skala en lök. Lager för lager pillas bort. Det handlar inte så mycket om att lära sig nya saker egentligen, inte om att skaffa ny kunskap eller tänka ut vem man är. I stället handlar det om att släppa taget om allt det vi tror är "sant", inte hålla så hårt i hur det är eller borde vara, sluta kontrollera oss själva och världen omkring. Genom att släppa taget skapas utrymme för oss att höra vår inre röst och på så sätt komma i kontakt med vår egen inre sanning.

Släppa taget och känna tillit är svårt för mig. Jag har levt så otroligt mycket i mitt huvud och trott att jag ska tänka ut allting. Jag hade en plan a, b, c, d och oftast en e i beredskap för vad som skulle kunna hända. Det gav mig förstås en känsla av kontroll men var samtidigt uttröttande. "Du är så mycket i ditt huvud, du behöver landa i din kropp också", sa en terapeut till mig redan för flera år sedan. Men jag visste ärligt talat inte något annat och förstod inte alls vad hon menade. 

Jag är långt ifrån klar i min process - det finns en hel del lager av min lök kvar! Sakta men säkert kommer jag ändå närmre min inre sanning om vem jag är och vad jag vill, vad som är viktigt på riktigt för mig. Mer och mer släpper jag taget och känner tillit till att allt är precis som det ska vara, just nu. Jag kan inte tänka ut eller forcera fram något, livet blir inte enklare och bättre av att jag försöker kontrollera det. Snarare tvärtom.

Kanske känner du igen dig i att vara alldeles för mycket i huvudet men inte veta hur man landar i kroppen? Prova då att försöka stanna upp och stilla dig själv en liten stund. Dra några djupa andetag, långsamt, och känn efter hur det känns inne i dig. Lägg märke till tankarna som snurrar där inne men fäst dig inte vid dem, låt dem bara vara där som ett bakgrundssorl. Hitta några ord som hjälper dig att släppa taget och upprepa dem i takt med andetagen. Det kan vara "allt är okej" "allt är precis som det ska vara" "här och nu" "jag släpper taget" - vad som helst egentligen som känns rätt för dig. 

Det räcker faktiskt långt att göra det här lilla. Att återkomma till att stanna upp i stillhet en liten stund och känna inåt, få syn på tankarna som snurrar och släppa taget om dem. Att lyssna inåt i sig själv, vad som finns det bortom de snurrande tankarna. Kanske känner du ingenting, kanske förnimmer du en liten viskning. Med träning kommer du att uppmärksamma mer och mer, jag lovar! 

Du kan också visualisera att du fysiskt släpper taget. Det kan vara i form av stenen på axlarna som lyfter, tankarna som löser upp sig som bubblor i champagneglaset, händerna som öppnar och släpper taget. Gör bilden i ditt inre så tydlig du kan och gå in i känslan fysiskt. Jag gör det ofta när jag promenerar hem från jobbet och det hjälper mig mycket att kunna släppa jobbtankarna och slippa ha dem snurrandes i huvudet. Jag gör det också ofta när jag lagt mig för att sova och då somnar jag så gott! Det kan låta knäppt men jag rekommenderar dig verkligen att prova.

Meditation

Första gången jag förväntades meditera var på en yogakurs jag gick när jag var drygt 20 år. Jag hade förstås hört om meditation tidigare och tyckte det var lite fascinerande, men för egen del var det inget jag lockades av att göra. Tvärtom, sånt slöseri med tid! Jag var mitt uppe i livssnurren med första heltidsjobbet och massor att göra. Jag ägnade meditationsstunden åt att skapa långa mentala att-göra-listor och tyckte jag var lite smartare än de andra som ju "inte gjorde nånting" på en lång stund.... Jag var ju i alla fall produktiv! Poängen med meditation gick mig rakt över huvudet.

Men vad är egentligen meditation? Det är ju faktiskt inte att tömma huvudet helt på tankar och sitta tom och göra ingenting. Det är inte heller något mystiskt, heligt tillstånd som är exklusivt för en liten skala människor som klarar att vigt sitta blickstilla i timmar med korslagda ben.

Meditation är i allra högsta grad aktivt och något som alla kan göra, det är en träning för sinnet. Genom att fokusera på något, t ex vårt andetag eller ett mantra, så tränar vi sinnet att släppa allt det andra och på så sätt skapa ett lugn. Tankar kommer fortfarande att ploppa upp, det blir inte tyst när vi mediterar, men vi går inte igång på alla tankar som snurrar utan vi skapar i stället en stilla plats inom oss. En sorts medveten närvaro där vi på samma gång är avslappnade och aktiva.

När det gäller återhämtning så är meditation verkligen en av nycklarna eftersom den hjälper oss att stanna upp och hitta lugnet, stilla tankarna som rusar och att närma oss den inre rösten som annars har svårt att slå igenom bruset.

Har du själv en meditationsrutin? Jättebra i så fall! För mig är det som funkar bäst att meditera en eller ett par gånger under dagen till en vägledd meditation. Jag använder mig av appar och har hittat några favoriter som jag återkommer till. Ibland är det bara fem minuter, ibland uppåt en halvtimme. Jag sätter mig på lunchen på jobbet eller på eftermiddagen när orken dippar i stället för att ta en extra kaffe. Många gånger har jag blivit förvånad över hur hela mitt fokus skiftar efter de där minutrarna och hur mycket bättre jag mår. 

Meditation behöver inte heller vara mer komplicerat än att vi stannar upp och fokuserar på vårt andetag en kort stund. Följer luftens väg ner i lungorna och sedan upp och ut igen. Känner luften som rör sig och fokuserar på det. Några sådana andetag och du har mediterat!

När ångesten river

Söndag morgon och jag vaknar med ångest. Kan inte sätta fingret riktigt på vad det är och varför men det river i kroppen. Tror jag har drömt något men får inte fatt på vad det handlade om, vet bara att känslan dröjer sig kvar. 

Öppnar telefonen och scrollar instagram. En blandning av människor jag känner och människor jag bara följer visar glimtar ur sitt liv och alla verkar ha njutit kräftskivor och födelsedagskalas, helgresor och goda middagar med vänner och familj. Alla har så roligt och gör saker tillsammans och här ligger jag ensam, trött. Jag sjunker djupare ner och känslor av ensamhet och otillräcklighet tränger fram. 

Plötsligt hör jag min dotters röst från igår, när hon berättade om något en kompis skulle göra: "Dom är en sån där familj som gör saker tillsammans". I hennes röst fanns bara ett konstaterande, det var bara en kommentar i förbifarten. Men i mina öron fortsätter det att eka: En sån där familj som gör saker tillsammans. En sån där familj som vi inte är. Och det är mitt fel för att jag inte duger som mamma. 

Mitt liv blev på så många sätt inte alls som jag tänkte mig. Jag vet att jag inte är ensam om känslan! Alla drömmar, storslagna planer och förhoppningar som kraschar när livet tar andra vändningar eller som helt enkelt aldrig blir av. Var det bara det här? Det kan handla om karriären, relationerna, bostaden eller något annat. För mig är det familjelivet. Jag skulle ha en stor familj med stark gemenskap, där man hänger med varandra och gör saker ihop. När barnen var mindre hängde vi jämt. Nu? Tre tonåringar som helst tar maten in till sitt rum och äter själva, väljer kompisarna framför familjen och där alltid någon hittar ett sätt att starta en konflikt om vi väl gör något ihop. 

När jag skriver det här inser jag att det förmodligen är ganska normalt! Tonåringar ska frigöra sig från sin familj, ska välja frihet och hitta sina egna vägar. Det hör till. Jag är också ensam förälder och det är ett tungt lass att dra både vardag och dessutom hitta på roliga familjeaktiviteter. Vi har en bra vardag och ibland till och med trevliga stunder tillsammans, oftast när det bara får uppkomma spontant. Det är i mig känslan av otillräcklighet lever och mina tankar ältar berättelsen om att jag är en dålig mamma som inte duger.

Det har blivit eftermiddag och jag sitter vid köksbordet med en god kaffe bredvid. Ångesten river inte lika starkt. Jag har blivit bättre på att möta den, har fler verktyg att ta till. Det betyder inte att jag slipper undan! Men det betyder att jag inte låter den dra ner mig lika starkt. Vi har alla olika typer av triggers och konstruerade berättelser som spökar men oavsett vad det är så finns några knep att ta till för att hejda ångesten att spinna vidare. Jag vill gärna dela med mig här ifall det kan hjälpa någon annan.

Det första jag gjorde i morse när jag insåg att ångesten bottnade i min berättelse om att jag inte duger som mamma, var att stänga ner Instagram och lägga bort telefonen. Att jämföra sig med andra är aldrig en bra idé och när väl jämförelsen triggat otillräcklighetskänslorna blir det en snabb spiral rakt ner i mer ångest. Jag har låtit telefonen vara hela dagen.

Sedan mötte jag mina tankar och känslor. Att försöka komma undan dem blir bara kontraproduktivt och det hjälper inte att försöka undvika dem (det var ju det jag gjorde först med mitt scrollande på instagram...). Inte heller hjälper det att försöka ändra dem genom att tänka mer positivt eller liksom prata sig själv tillrätta. I stället behöver vi möta tankarna precis som de är. 

Vi har alla två delar i vår tankeverksamhet: tankarna vi tänker (som vi ofta tar för "sanning") och den andra delen som betraktar våra tankar. När vi tar rollen som Betraktaren kan vi se våra tankar för vad de är - berättelser som inte nödvändigtvis är "sanna". Vi kan se att de finns där men de tappar makten över oss. Försök alltså att helt enkelt konstatera vad det är du tänker, inte förändra utan bara synliggöra, och sedan skapa distans genom att till exempel säga till dig själv: Nämen, hej Berättelsen om otillräcklighet. Nu är du här igen och tänker tankar som att jag inte duger som mamma eller att andra har mycket roligare familjeliv. På det här sättet låter vi tankarna bara finnas där men de släpper sin makt över oss.

Resten av dagen har jag varit lite extra snäll mot mig själv. Gjorde en god frukost med favoritmarmeladen, tog en lång varm dusch som jag avslutade med att riktigt iskallt vatten, plockade lite härhemma och gjorde fint. Ångesten har lurat i bakgrunden, men jag har helt enkelt låtit den vara där. Accepterat att just idag spelar de här tankarna upp men försökt att inte fästa alltför mycket vikt vid dem. 

Och nu sitter jag här vid köksbordet. Kaffet är uppdrucket, och jag har skrivit av mig. Känner hur det sista av ångesten lättar och släpper taget. Att skriva ner vad som rör sig i tankarna är nämligen ytterligare ett sätt att skapa distansen, som får oss att se vad vi egentligen berättar. Samma sak om vi pratar av oss med någon så vi kan höra oss själva, höra vad det är vi berättar.

För kom ihåg det - det är just berättelser, något våra tankar konstruerat och som ger oss ångest eftersom vi tar det som sanning. Skapar vi distansen kan tankarna i stället bli som en dålig film som står på i bakgrunden, något som finns där men som vi inte bryr oss så mycket om. Ångesten försvinner inte helt men den släpper sin makt över oss, sakta men säkert.